Igångsättningen, berättelse

Vi hade tid för bedömning och igångsättning fredagen den 2 december. Ringde in på morgonen och fick tid kl 10.00. Lämnade storasyster hemma med mormor och åkte nervösa iväg till BB Stockholm.
Efter viss väntan blev jag undersökt och läkaren konstaterade att jag var öppen 3 centimeter, men att det fortfarande var en del kvar av tappen. Jag blev lite besviken, och än värre blev det när hon sa att hon inte tyckte att det var ett bra läge att ta hål på hinnorna. Dessutom var det helt fullt på förlossningen. Vi fick välja om vi ville stanna kvar och vänta tills det fanns plats, eller komma tillbaka dagen efter med en garanterad plats och en garanterad igångsättning. Efter en kort fundering bestämde vi oss för att åka hem och vänta till lördagen.


Vi åkte in på lördagen kl 10.30. Blev undersökt av en läkare vid 14.30, som inte alls höll med tidigare läkare om att jag var öppen 3 cm. Han bedömde det till 1-1,5 cm och bakåtlutad tapp. Inte fullt så bra alltså.
Kl 15.00 lades en gel (minsta möjliga mängd, eftersom jag trots allt hade en del egna värkar). Strax därefter drog värkarna igång för fullt. Snabbt hade jag 5-6 värkar per 10 minuter - jag hann inte mer än komma ur den ena värken förrän nästa började. Fruktansvärt... Så höll det på fram till midnatt - utan att något särskilt hänt i kroppen. Öppen ca 2 cm, men tappen fortfarande svår att nå. Jag var helt slut!
Jag fick en spruta Bricanyl för att lugna ner värkarna, men det gav ingen effekt. Jag grät av både utmattning och smärta. Fick en till spruta och värkarna lugnade sig - till 4-5 värkar istället för 5-6...


Började med lustgasen (vet inte varför jag väntat så länge) och kunde med hjälp av den härda ut ett tag till. Vi trodde alla att det hände massor där inne eftersom värkarna var så kraftiga och intensiva. Kl 02.00 gjordes en koll och läget konstaterades oförändrat... Dessutom låg lillan högt upp och "guppade" vilket gjorde att de inte ville ta hinnorna. Jag kände mig smått förtvivlad. Var trött och hade väldigt ont. Varför hände inget?!

Vi bestämde att jag skulle få epidural och sedan lägga ett värkstimulerande dropp, för att få någon effekt av värkarna. Narkosläkaren kom vid 03 och det var en befrielse utan like. Jag såg på monitorerna  att värken kom, och kände den eftersom magen blev hård, men ingen smärta. Min man kunde sova en timme och jag låg och slumrade jag med.
Klockan 04 var nästa koll, bebis hade trängt ner lite mer och jag var öppen 3. BM tyckte att det var läge att ta hinnorna! Äntligen!!!

Jag låg och vilade en timme till efter det och kände att värkarna började "tränga neråt". Smärtan när bebis tar sig ner i kanalen går tydligen inte att bedöva bort ens med epidural. Efter den timmen försökte jag resa mig och stå lite och plötsligt tilltog värkarna i styrka väldigt! Det kändes verkligen att bebis åkte neråt för varje värk. Vid halv 6 började jag ta lustgasen igen, för jag tyckte att det började göra väldigt ont. 06 sa BM att hon bara skulle ut ett ärende sen skulle hon komma tillbaka och stanna hos oss. När hon gått fick jag en riktig "urkänsla" och riktigt brööölade. Förstod genast vad som var på G och sa till min man att han måste ropa in BM NUUUU!!
Hon kom in och jag satt på sängkanten. "Jag krystar nu!!!" (vet att jag tänkte att jag ju fortfarande hade trosorna på mig och undrade hur sjutton det skulle gå då!) Hon var lugn och sa att jag kunde trycka på försiktigt, och sen lägga mig ner.
Sen minns jag inte riktigt. Jag fick börja krysta på riktigt och tillsammans med en annan BM guidade hon mig. 4 krystvärkar senare såg jag min lilla flicka komma ut och jag fick upp henne på mitt bröst!!! Jag var fullständigt övertygad om att jag spruckit från svanskotan till naveln, det gjorde så otroligt ont. Men lyckan var total!!


För att göra en lång historia lite kortare  så kom en läkare in för att bedöma min bristning. Hon sa att jag tyvärr fått en sfinkterruptur igen, men att det bara verkade som att den var partiell den här gången.
Jag fick åka ner på operation, men var kvar på förlossningen i 3 timmar för att få vara med bebis och för att svullnaden skulle lägga sig (precis som vi önskat). Ner på operation och fick där veta att sfinktern hållt och att jag "bara" hade en djup vaginal bristning (som uppkommit eftersom hon kom ut med handen vid huvudet...). Och så hade kirurgen "passat på" att fixa till ett och annat som inte varit rätt från den förra operationen - vilket gjorde mig jätteglad!!


Fick ligga på uppvaket och dit kom min man och bebis, så vi var inte ifrån varandra så länge.



Från starten kl 15.00 tog det alltså 15 timmar. Det var segstartat, men gick med en väldig fart när hon väl kommit ner tillräckligt. I journalen står det att krystvärkarna började kl 06.05 och 06.14 är hon född (och då fick jag ändå flåsa mig igenom en krystvärk).
Med första dottern inleddes krystvärkarna 11.00 och hon föddes 11.08. Så det där med snabba krystningar verkar vara min grej...