Jag önskar att Marika hade rätt. Att föräldrar idag valde att läsa boken och förfasas över de metoder som där framhålls, eller rent av skratta åt hur lite man (läs Anna Wahlgren) visste förr om anknytning, barns stress och utvecklingspsykologi.
Tyvärr är dock sanningen en annan. På AW's egna forum på nätet finns många "anhängare" som än idag ser hennes metoder som de rätta. Och på många andra familjeforum diskuteras fram och tillbaka om både AW som person och metoderna.
Jag är tveksam till om Felicia Feldts bok kommer att läsas av särskilt många AW-anhängare. Min erfarenhet är att de i regel föredrar att slänga ett stort svart skynke över allt som kan tänkas vara kritik mot deras ledare.
Men nog är det väl inte mer än rättvist att Felicia får ge SIN bild av sin barndom, när Anna vikt ut både sig själv och sina barn i egna självbiografiska böcker, krönikor och Barnaboken. På Svenska dagbladets kultursida säger Felicia själv:
Den allra viktigast anledningen till att jag gav ut min bok är att det varit en sådan monolog i det offentliga rummet. Som ett av hennes barn har jag varit med i hennes böcker och blivit utlånad i hennes varumärkesbyggande.
Det är intressant att läsa bådas syn på samma händelser, att se hur de skiljer sig. Vilken historia som är den mest sanna kan inte vi veta. Men jag vet vilken jag tror mest på, vilken jag finner mest trovärdig.
Ett tydligt exempel är följande, Felicia har påkommits i en butik med att snatta en Barbie.
Ur Felicias bok:
"Mamma sitter mittemot mig. Röker cigarett efter cigarett. Tyst. Väntar. Tar en kaffe. Kommer tillbaka. Sitter. Går på toaletten. Kommer tillbaka. Sätter sig. Tittar på mig.
Äntligen börjar hon prata med mig.
- Du ska få betala de där dockorna själv. Du har etthundratjugofem kronor på din bankbok. Men du har stulit för tvåhundra. Hon suckar kort.
- Så jag får lägga ut resten.
- Tack, viskar jag.
- Vidare ska du få handla mat när det behövs och jag kräver exakt redovisning i form av kvitton.
- Ja, säger jag.
- Men allra först ska du få lägga ner alla dockorna i en plastpåse och slänga ner dem i sopnedkastet.
- Varför då? undrar jag.
- Du håller helt enkelt bara käften. Säger hon. Sedan tar hon en ny cigarett och fortsätter.
- Från och med idag gäller utegångsförbud i en månad, förutom när du går och handlar, förstås. Resten av veckan blir det rumsarrest. Det innebär att du får stanna inne på rummet från det att du kommer hem från skolan tills det är dags att sova. Naturligtvis äter du inte med oss andra, utan du får maten på rummet.
Nu är hon färdig. Alla straffen är uppräknade. Och nu går hon fram till mig och ger mig en örfil. Blodet börjar rinna ur näsan. Hon tar mig in i badrummet och torkar av. Hon torkar så hårt att det gör mer ont än själva örfilen.
Sen slänger jag alla dockorna."
Samma händelse i en krönika skriven av Anna:
" En av mina döttrar, sju år gammal, stal en Barbiedocka med kläder till.
Expediten i leksaksaffären var djupt indignerad, när hon ringde mig. Maken till förslagenhet... För massor med pengar... Bara gick rakt ut... Jag blev inte särskilt lycklig, men försökte behärska mig och avbröt: ”Skicka hem henne efter pengar, så kommer hon tillbaka och betalar.”
Barnet kom. Jag såg på det hon tagit: en önskad docka, fina kläder till; jag hade inte haft råd att köpa henne det.
Vi gick till banken och länsade hennes bankbok. Hennes samlade förmögenhet uppgick till ungefär det belopp för vilket hon stulit. Hon gick tillbaka till affären och betalade. Sedan fick hon kasta alltsammans i sopnedkastet. Hon förlorade både dockan och kläderna OCH sina pengar, som hon sparat så länge. Men hon slapp stå inför expediten som en tjuv. Inför henne gjorde hon rätt för sig.
För mig var det inte roligt att bestraffa min dotter så. Det vann emellertid sitt syfte."
Och så talar Anna om vikten av att inte lägga skuld eller skam på barnet...
I rest my case.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar