En planerad igångsättning

Ja, nu närmar det sig med stormsteg.

På torsdag ska jag till barnmorskan på Barnmorskorna Västermalm för en första bedömning inför min planerade igångsättning nästa vecka. Förhoppningsvis har alla förvärkar gjort någon nytta! Nästa planerade besök är till förlossningsläkaren på BB Sthlms mottagning i Danderyd på tisdag. Om allt ser bra ut då så bokar vi tiden. Tiden då lillkick ska komma ut! Torsdagen den 1 december eller fredagen den 2:a. Jag kommer då att vara i v. 38+3/4.

Som jag längtar!

Anledningen till att jag får en planerad igångsättning, eller en induktion som det egentligen heter, är inte lätt att beskriva i några korta rader. Det finns många aspekter bakom och många oroliga veckor, månader och till och med år. Man kan säga att det hela började redan dagen efter min första dotters förlossning.

Min älskade dotter kom till världen en kall vinterdag i december 2008. På min födelsedag!
Många delar av förlossningen minns jag, men det finns också många minnesluckor där jag var alltför smärtpåverkad för att kunna ta till mig av vad som hände.

Här följer min berättelse.

Vaknar kl 03.30 av värk i nedre delen av magen. Undrar så klart genast om något är på gång!

Ligger vaken och undrar om det kommer något mer vilket det gör inom vad jag uppfattar som ca 10 minuter, sedan ytterligare en värk omkring 10 minuter efter det. Jag går upp och lägger mig i soffan, startar datorn och värktimer för att lättare hålla koll på tiderna. Det känns inte som förut och när jag efter en timme ser att värkarna kommer med 5-6 minuters mellanrum börjar jag så smått att förstå att något är på väg att hända. Håller det i sig en halvtimme till så väcker jag min man, bestämmer jag mig för.

Klockan slår 05.30 och värkarna fortsätter som förut. Har dessutom varit på toaletten 2 gånger under tiden jag varit uppe. Något håller på att hända!!

Väcker min man försiktigt, som frågar ”Ska vi åka in?” Jag berättar att det är jämna mellanrum mellan värkarna, ca 5-7 minuter, så det är inte läge riktigt ännu, men kanske vi kan packa klart väskan och på så vis vara redo när det händer. Även fast alla tecken visar att något ska hända, väntar jag hela tiden på att det ska avta. Inte ska väl vi få bebis? Nu? På min födelsedag?

Vi packar väskan och brer oss några smörgåsar som vi kryper upp i sängen och äter. Pratar lite om vad som komma skall och läser i ”Att föda” mellan värkarna som nu lugnat sig och endast kommer med 7-9 minuter emellan. Jag får några födelsedagspresenter som jag öppnar!

Jag hinner tro att det bara var falskt larm och att jag väckt honom i onödan. Vi sätter på Sagan om Ringen och lägger oss för att titta och fördriva tiden – vi har ju hört att latensfasen kan vara lång och utdragen. Knappt tio minuter hinner gå innan jag märker att värkarna åter tätnar och dessutom ökar i intensitet. Klockan är strax efter 07 och plötsligt kommer värkarna med bara 2-3 minuter emellan. Jag ber min man ringa in till BB och precis när barnmorskan vill prata med mig kommer en värk. När jag får prata med henne säger hon att hon hörde mig andas och att hon tyckte det lät jättebra. Hon frågar om vattnet eller slemproppen gått och hur jag mår. Frågar hur jag vill göra, om jag vill komma in eller vänta hemma. Jag som tycker att värkarna är ganska intensiva ber om att få komma in och vi är välkomna säger hon.

Vi tittar på varandra och jag tror att det är här någonstans som polletten trillar ner – vi ska ha barn!!

Packar förvirrat det sista, lite att tugga på (julkakorna) och dricka (julmust och loka), ner med kameran, laddare och så är det dags. På väg till bilen hinner jag få en värk så vi står på trottoaren och profylaxandas. In i bilen och iväg!

Vi kommer fram till BB Stockholm kl 08 och får vänta en stund eftersom rummet inte är klart. Min man hjälper mig genom värkarna som fortsätter vara intensiva och i mina ögon, täta. Så får vi komma in på rummet och barnmorskan Susanne och undersköterskan Siri tar emot oss. Susanne känner efter hur bebis ligger och sätter på en CTG-maskin för att se hur bebis mår och mäta värkarna. Vi blir sittande så i omkring 20 minuter innan Susanne kommer tillbaka för att göra en undersökning. Jag tar mig upp i sängen och hon kollar; öppen 3 cm. Jag vet inte om det är bra eller dåligt, det gör ju redan väldigt ont, men Susanne säger att det är snabbt jobbat med tanke på att jag då bara haft värkar i knappa 5 timmar. Vad vill du göra nu? Undrar hon och jag bestämmer mig för att ta ett bad.

Vi går till badrummet och jag sätter mig i sittbadkaret. Griper efter min man så fort en värk kommer. Klockan närmar sig 10 och plötsligt hör och känner jag hur något ”poffar” till inom mig och sekunden därefter går vattnet. Det kommer i två ”vågor” och jag blir genast vansinnigt illamående. Min man hinner precis ge mig en spypåse och jag hänger över badkarskanten och spyr… Han ringer på barnmorskan som då säger att jag nog inte ska ligga kvar i vattnet, utan istället duscha. Jag försöker så gott det går att ta mig upp och får på mig ett vitt ”sjukhus-linne”. Går sakta, sakta tillbaka till rummet och måste stanna på vägen för att andas mig igenom en värk. De är otroligt intensiva nu och kommer tätt.

Inne på rummet lägger jag mig i sängen och börjar med lustgasen. Tycker dock inte att den hjälper så min man skruvar upp den till max. Får ändå ingen större lindring av den och börjar istället känna en intensiv vilja att krysta. Det gör väldigt ont och jag har svårt att behålla lugnet. Min man ringer på barnmorskan som blir lite förvånad över mina krystreflexer. 

”Men oj, då kanske det redan är dags! Vi gör en undersökning så får vi se!”

Hon känner efter och säger att jodå, här har det hänt saker, men än är det inte riktigt dags. Öppen 6 cm och klockan är nu 10.45. Eftersom mina värkar är så otroligt intensiva och smärtsamma stannar Susanne kvar inne hos oss. Hon sätter sig framför mig och tittar mig i ögonen samtidigt som hon försöker lugna mig, då jag börjar känna en panikkänsla spridas i mig av den otroliga smärtan. Men jag lyssnar på henne och tar mig igenom ytterligare några värkar innan jag skriker att

”Jag måste få TRYCKA!!!” 

Vid det här laget har jag börjat skrika mig igenom värkarna, något annat är inte att tänka på. Jag skriker som jag aldrig gjort förr. Tror dock att lustgasmasken dämpar det hela lite… Ljudet alltså! Susanne säger att hon ska kolla igen för att se hur det är nu. Hinner knappt känna efter innan hon utbrister:

”Jag förstår att du vill trycka, den är halvvägs nere redan!!” 

Klockan är 11.00.

Sen går allt i en väldig fart. Hon larmar på fler personal, talar om för oss att när det nu går så fort så finns det risk att bebis är lite medtagen när den kommer ut och att då tar de med henne/honom till ett rum intill och min man får då följa med. Susanne säger att nu kan jag lägga ifrån mig lustgasen och istället trycka på när jag känner nästa värk. Hon sätter även en skalpelektrod på bebis för att hålla koll på pulsen. Undersköterskan kommer in och Susanne säger att här föds det barn! Sköterskan, precis som Susanne, blir lite paff, men finner sig snabbt i situationen. Min man hann se att bebis puls gick ner, ända ner till 85/min, men mina värkar kom tätt och jag tryckte för allt jag var värd – och skrek! Jag kände en brännande smärta och hann tänka att nu är hon snart ute. Susanne säger att nu kan hon se huvudet och frågar min man om han vill se. Något motvilligt tittar han…

I nästa krystvärk känner jag så hur något ”slinker” ur mig och jag ser den ljusblå lilla krabaten som ligger i Susannes hand. Snart hör jag bebis första ljud och kort därefter ser jag att det är en liten flicka vi fått! 

Vår dotter är född!!

4 535 gram tung och 53 centimeter lång, söndagen den 28 december kl 11.08 kom hon till oss. Den bästa födelsedagspresent jag någonsin kunnat få!

Ja, hon kom fort och hon var stor, även fast det var mitt första barn och hon kom på bf+2. Ungefär en halvtimme efter att hon var född rullades jag iväg på operation, jag hade fått en stor bristning. Det var en märklig känsla, att behöva lämna min man och dotter. Att plötsligt få ryggbedövning, även fast jag just klarat hela förlossningen utan. Att ligga på ett operationsbord när jag precis blivit mamma.

Jag hade fått en total sfinkterruptur grad III (kortfattat och med lekmannatermer kan det beskrivas som att spricka från A till Ö, från Ystad till Haparanda och med en ringmuskel som helt gått av).

Jag förstod inte riktigt då vad det innebar, men någonstans inom mig hade jag en känsla av att det här skulle följa mig. Länge.
Och oron för vad det här skulle innebära för mig vid en kommande förlossning har följt mig sedan dess och intensifierades naturligtvis när graviditetstestet visade positivt i mars i år. Skulle jag kunna föda vaginalt igen? Skulle jag få göra det?

Min skada är anledningen till att jag nu får en planerad igångsättning. Många som drabbats av samma skada väljer kejsarsnitt och även jag hade det valet. Men viljan att föda vaginalt igen är så stark att jag inte kunnat förlika mig med tanken på snitt. Efter många samtal med läkare, barnmorska och fantastiska medmänniskor på Familjeliv kom jag därför till slut fram till att en igångsättning är lösningen för mig.