Ja, nu kommer boken som många väntat på - Felicia försvann, skriven av Felicia Feldt, dotter till den omtalade, självutnämnda barnuppfostransexperten Anna Wahlgren. Jag ser själv fram emot att läsa den och se vad en väl insatt i ämnet har att säga om Annas metoder.
Jag har sett filmer och inlägg av Anna Wahlgren där hon visar hur man "hjälper" barn, spädbarn, att sova och äta "rätt".
För mig framstår det dock som fullständigt hål i huvudet att låta ett barn ligga och skrika själv i sin säng, för att han/hon ska lära sig att trösta sig själv, för att vi som föräldrar inte ska bekräfta för barnet att det finns något att vara rädd för. Jag har så svårt för att förstå det sättet att se på barn. Små spädbarn har inget annat sätt att kommunicera på än just skrik och gråt. Deras gråt betyder något. De vill säga något med sitt skrik. De försöker förmedla något till oss. Hur kan det då vara rätt att ignorera det?
I min värld och i mitt föräldraskap kan man inte ge för mycket kärlek och trygghet till sitt barn. Jag vill visa mitt barn att jag finns där för henne när hon behöver mig - om det är för att blåsa på ett ont knä, krama när mörkret på natten är läskigt, amma när närhetsbehovet är stort eller vad det än må vara. Vet hon att jag finns där för henne så tänker jag mig att hon inte behöver ropa "i onödan". Jag vet att hennes rop betyder något.
I de utdrag från boken som hittills släppts får jag bilden av en diktatorisk och känslokall mamma som vill ha fullständig kontroll och som sätter sina egna behov långt framför barnens. Anna Wahlgren svarar till Aftonbladet att hon inte tänker kommentera Felicia i offentligheten och att hon önskat att Felicia hållt diskussionen kring detta inom familjen istället. Ja, det tror jag det.
Själv tycker jag att det är på tiden att offentligheten får se en annan bild av Wahlgren och jag hoppas innerligt att man nu slutar kalla henne för expert på barnuppfostran.
