Promenad och efterlängtad litteratur!

Idag blev det en skön promenad längs alléerna på Karlavägen och Strandvägen. Skönt. Dryga 7 kilometer blev det innan jag kom hem!
Nöjd med distansen, men känner tyvärr av bäckenet alltför mycket nu, så jag tror att jag måste begränsa mig lite. Har fått tips om en kiropraktor och ska ringa honom vid tillfälle. Fick ju en låsning i ryggen/benet/bäckenet i slutet av graviditeten och det tycks inte heller ha gått tillbaka helt, utan smärtar och ilar då och då.



Fick leverans från Adlibris också. Lite ny litteratur att gotta mig i!
Jesper Juul är en riktig favorit och jag har hittills läst om hans syn på "barnuppfostran", men här är två böcker som handlar om familjen i stort och jag ser fram emot att läsa dem.

Jag brukar allt som oftast hålla med honom i det han skriver, det känns så självklart på något vis. Men det är sådant som är bra att påminna sig om, att få hjälp att sätta ord på det som händer i en själv och i barnet.



Men nu är det dags för soffläge framför Sveriges Mästerkock och hejja på kusinen Josefina Drake!

Ett stackars ap-barn

Ju mer jag läser, ju mer upprörd blir jag och desto mindre förståelse har jag för de som väljer att följa Anna Wahlgrens råd. Jag har all respekt för att vissa barn verkligen kan behöva hjälp med att hitta sömn och att kunna sova. Men vägen dit kan, helt uppenbart, skilja sig väldigt mycket.

Snubblade över detta inlägg från Anna Wahlgren själv i en krönika som hon döper:

Ett litet ap-barn får sova (månadens krönika augusti 2005)

"2.30 Gnällgråter, trött. Ramsar genast x4.

2.32 in (står), lägger ner, tystnar genast, gör en kort lätt solfjäder under ramsa + ut. Men nu kör vi igång liknande som förut, med lite hosta och protester som är trötta och gnälliga.

2.36 Ramsa x6. Det är INTE läge att gå in. Det här fixar han själv om han får chansen. Tystnar!

2.37 Bekräftelseramsa x4. Tar emot de två första och börjar sedan protestera, tycker synd om sig… Börjar hosta lite och småylar och försöker ta sats ordentligt men är för trött, det blir gnöl. Han får gnöla klart innan jag bekräftar igen.

2.41 Bekräftelseramsa x4 och han är tyst – tills jag är klar! Klent nytt varv. Får invänta nästa tystnad som varar längre än en halv sekund, ha! Men han skriker inte här utan gnäll-gnölar, inte argt utan väldigt – hm – självömkande, klagar fastän allt egentligen är ganska skönt! Det får han hålla på med tills han tröttnar.

2.46 Han får en gladare och mindre söt, hurtigare påminnelse x6 som säger att det INTE är särskilt synd om honom! Varpå han helt enligt skolboken försöker bli ARG (à la Missförstådd Man) men det är han för trött för. Försöker svära/klaga samtidigt. Be my guest. Olycklig är han inte.

2.50 Ylar och försöker ropa. Jag går nu till dörren efter att JAG fått nog och ger småarg ramsa, s k pangramsa x4, han halvtystnar och jag mjuknar som till bekräftelse på de sista 2, men då gapas det genast argt/trött. Sätter på musik och gör ljud.

2.55 Hurtig ramsa x4, han lyssnar men VILL inte lyssna, hostar och klagar, försöker tydligen kräkas eller låta så; VÄLDIGT synd om. Tycker inte jag. Och det är det han behöver förstå – att det är trevligare att ligga skönt och sova så gott. Ska kolla honom (gå in) nästa gång, men då blir det raskt, tyst och effektivt. Och då blev det tyst! (Typiskt.)

2.57 Bekräftelseramsa x4 – som han tar emot, helt tyst. Ska lägga rätt om 10 min.

3.05 Dit hann vi inte! Plötslig protest/fråga, ramsa x4 både hurtig, glad och bestämd. Han hojtar under den men tystnar efteråt… Smågnäller lite svagt nu.

3.06 Får en bekräftelse som han tar emot, helt tyst.

3.08 Ny sur fråga/protest. Nu får han vara i fred, han vet vad som gäller nu – att han INTE kommer upp och ingen kommer in (”på natten händer ingenting”). Åter väntar jag tills JAG fått nog, om han alltså envisas här.

Den här lille älsklingen är inte rädd och inte förtvivlad. Han är bara ”räddad” femtioelva gånger för mycket och tror att han inte KAN – någonting!

3.14 Får en ramsa i rätt likgiltig ton x4 medan jag är på väg till de andra 17 bebisarna, alltså inte i dörrspringan utan i förbifarten. Tystnar genast och är tyst hela ramsan, ungefär som om han tänkte: ”Jaja, bättre än inget.” Men nu är vi inte i underhållningsbranschen! Resten får han gnöla ur sig bäst han ids. Av och till försöker han ”prata” respektive är tyst respektive smågnölar, mycket svagt nu. Tystnar, han får ingen bekräftelse här, det fick han nyss. Väntar 10 min…

3.25 (Han har gjort ett par småljud under tiden.) Går in, med ett nytt litet lakan för säkerhets skull, men han verkar inte ha kräkts, alls. Sitter snällt upp! Och vinglar av trötthet. Lägger på lilla lakanet över huvudänden, stoppar om det lite, lägger honom ner, han tar tacksamt emot
täcket på, inget prat, inget buffande och ingen solfjäder, ut mjukt med ramsa x4, och han är tyst hela tiden och ligger fint kvar. Tror nog polletten trillat ner nu."

Hon menar att hon här lär barnet att lita till sig själv, att han inte behöver någon annans hjälp för att komma till ro. Ja, så kan man ju se det. Jag ser det dock som att barnet ger upp. Han märker att han inte får något gehör för sina känslor och sina rop. Han känner sig ensam och uppgiven. Det han förmodligen lärt sig är att ingen lyssnar på honom, att hans känslor inte är viktiga.

Tragiskt.

Det sägs ofta till AW's försvar att SHN (Sova Hela Natten) minsann inte är någon skrik-metod. Men vad är då ovanstående?? Ylar, ropar, gnöla, fråga, protest - vad är allt detta om inte andra benämningar för ett barns skrik?

Jag undrar hur de som tror på denna metod beter sig mot andra vuxna. Om deras partner låg i sängen och var ledsen (oavsett anledning), skulle de då dra på musiken på hög volym, börja dammsuga i rummet intill och sen vänta tills partnern lugnat ner sig innan man går in för att kolla läget?

Om inte, hur kan man då tycka att det är ett rimligt sätt att bemöta ett litet barn, yngre än ett år, som inte kan kommunicera på något annat sätt än genom skrik och joller?

Jag förstår inte.

Än märkligare är att medierna gett henne titeln expert på barnuppfostran. Hur är det möjligt??

En stulen barbie-docka

Krönikören Marika Rasmusson på Helsingborgs dagblad skriver i en krönika att uppmärksamheten kring Anna Wahlström och hennes dotter Felicia Feldt är onödigt stor och ointressant för alla som inte haft AW som sin "guru". Hon frågar sig hur många som egentligen kan läsa och följa råden i Barnaboken nu.

Jag önskar att Marika hade rätt. Att föräldrar idag valde att läsa boken och förfasas över de metoder som där framhålls, eller rent av skratta åt hur lite man (läs Anna Wahlgren) visste förr om anknytning, barns stress och utvecklingspsykologi.
Tyvärr är dock sanningen en annan. På AW's egna forum på nätet finns många "anhängare" som än idag ser hennes metoder som de rätta. Och på många andra familjeforum diskuteras fram och tillbaka om både AW som person och metoderna.

Jag är tveksam till om Felicia Feldts bok kommer att läsas av särskilt många AW-anhängare. Min erfarenhet är att de i regel föredrar att slänga ett stort svart skynke över allt som kan tänkas vara kritik mot deras ledare.
Men nog är det väl inte mer än rättvist att Felicia får ge SIN bild av sin barndom, när Anna vikt ut både sig själv och sina barn i egna självbiografiska böcker, krönikor och Barnaboken. På Svenska dagbladets kultursida säger Felicia själv:

Den allra viktigast anledningen till att jag gav ut min bok är att det varit en sådan monolog i det offentliga rummet. Som ett av hennes barn har jag varit med i hennes böcker och blivit utlånad i hennes varumärkesbyggande.

Det är intressant att läsa bådas syn på samma händelser, att se hur de skiljer sig. Vilken historia som är den mest sanna kan inte vi veta. Men jag vet vilken jag tror mest på, vilken jag finner mest trovärdig.

Ett tydligt exempel är följande, Felicia har påkommits i en butik med att snatta en Barbie.

Ur Felicias bok:
"Mamma sitter mittemot mig. Röker cigarett efter cigarett. Tyst. Väntar. Tar en kaffe. Kommer tillbaka. Sitter. Går på toaletten. Kommer tillbaka. Sätter sig. Tittar på mig.
Äntligen börjar hon prata med mig.
- Du ska få betala de där dockorna själv. Du har etthundratjugofem kronor på din bankbok. Men du har stulit för tvåhundra. Hon suckar kort.
- Så jag får lägga ut resten.
- Tack, viskar jag.
- Vidare ska du få handla mat när det behövs och jag kräver exakt redovisning i form av kvitton.
- Ja, säger jag.
- Men allra först ska du få lägga ner alla dockorna i en plastpåse och slänga ner dem i sopnedkastet.
- Varför då? undrar jag.
- Du håller helt enkelt bara käften. Säger hon. Sedan tar hon en ny cigarett och fortsätter.
- Från och med idag gäller utegångsförbud i en månad, förutom när du går och handlar, förstås. Resten av veckan blir det rumsarrest. Det innebär att du får stanna inne på rummet från det att du kommer hem från skolan tills det är dags att sova. Naturligtvis äter du inte med oss andra, utan du får maten på rummet.
Nu är hon färdig. Alla straffen är uppräknade. Och nu går hon fram till mig och ger mig en örfil. Blodet börjar rinna ur näsan. Hon tar mig in i badrummet och torkar av. Hon torkar så hårt att det gör mer ont än själva örfilen.
Sen slänger jag alla dockorna."

Samma händelse i en krönika skriven av Anna:
" En av mina döttrar, sju år gammal, stal en Barbiedocka med kläder till. 

Expediten i leksaksaffären var djupt indignerad, när hon ringde mig. Maken till förslagenhet... För massor med pengar... Bara gick rakt ut... Jag blev inte särskilt lycklig, men försökte behärska mig och avbröt: ”Skicka hem henne efter pengar, så kommer hon tillbaka och betalar.”

Barnet kom. Jag såg på det hon tagit: en önskad docka, fina kläder till; jag hade inte haft råd att köpa henne det.

Vi gick till banken och länsade hennes bankbok. Hennes samlade förmögenhet uppgick till ungefär det belopp för vilket hon stulit. Hon gick tillbaka till affären och betalade. Sedan fick hon kasta alltsammans i sopnedkastet. Hon förlorade både dockan och kläderna OCH sina pengar, som hon sparat så länge. Men hon slapp stå inför expediten som en tjuv. Inför henne gjorde hon rätt för sig.

För mig var det inte roligt att bestraffa min dotter så. Det vann emellertid sitt syfte."

Och så talar Anna om vikten av att inte lägga skuld eller skam på barnet...

I rest my case.

Anna Wahlgren, Felicia försvann

Ja, nu kommer boken som många väntat på - Felicia försvann, skriven av Felicia Feldt, dotter till den omtalade, självutnämnda barnuppfostransexperten Anna Wahlgren. Jag ser själv fram emot att läsa den och se vad en väl insatt i ämnet har att säga om Annas metoder.

Jag har sett filmer och inlägg av Anna Wahlgren där hon visar hur man "hjälper" barn, spädbarn, att sova och äta "rätt".
För mig framstår det dock som fullständigt hål i huvudet att låta ett barn ligga och skrika själv i sin säng, för att han/hon ska lära sig att trösta sig själv, för att vi som föräldrar inte ska bekräfta för barnet att det finns något att vara rädd för. Jag har så svårt för att förstå det sättet att se på barn. Små spädbarn har inget annat sätt att kommunicera på än just skrik och gråt. Deras gråt betyder något. De vill säga något med sitt skrik. De försöker förmedla något till oss. Hur kan det då vara rätt att ignorera det?

I min värld och i mitt föräldraskap kan man inte ge för mycket kärlek och trygghet till sitt barn. Jag vill visa mitt barn att jag finns där för henne när hon behöver mig - om det är för att blåsa på ett ont knä, krama när mörkret på natten är läskigt, amma när närhetsbehovet är stort eller vad det än må vara. Vet hon att jag finns där för henne så tänker jag mig att hon inte behöver ropa "i onödan". Jag vet att hennes rop betyder något.

I de utdrag från boken som hittills släppts får jag bilden av en diktatorisk och känslokall mamma som vill ha fullständig kontroll och som sätter sina egna behov långt framför barnens. Anna Wahlgren svarar till Aftonbladet att hon inte tänker kommentera Felicia i offentligheten och att hon önskat att Felicia hållt diskussionen kring detta inom familjen istället. Ja, det tror jag det.
Själv tycker jag att det är på tiden att offentligheten får se en annan bild av Wahlgren och jag hoppas innerligt att man nu slutar kalla henne för expert på barnuppfostran.

Anna Wahlgren...

Äntligen kommer en "röst inifrån". Anna Wahlgrens egen dotter har skrivit boken Felicia försvann.

Jag är inte helt påläst på alla Annas "fantastiska metoder", men det lilla jag sett, läst och hört räcker alldeles väl. I mina ögon är det en uppfostran som bygger på att få barnet att passa in och inte störa.
Det ska bli mycket intressant att se hur diskussionen blir kring denna bok när den kommer ut och jag ska själv läsa den. Låt oss hoppas att Annas metoder äntligen visas från sin rätta sida och att människor och föräldrar runt om ser vad dessa gör mot barnen.