Ja, nu kommer boken som många väntat på - Felicia försvann, skriven av Felicia Feldt, dotter till den omtalade, självutnämnda barnuppfostransexperten Anna Wahlgren. Jag ser själv fram emot att läsa den och se vad en väl insatt i ämnet har att säga om Annas metoder.
Jag har sett filmer och inlägg av Anna Wahlgren där hon visar hur man "hjälper" barn, spädbarn, att sova och äta "rätt".
För mig framstår det dock som fullständigt hål i huvudet att låta ett barn ligga och skrika själv i sin säng, för att han/hon ska lära sig att trösta sig själv, för att vi som föräldrar inte ska bekräfta för barnet att det finns något att vara rädd för. Jag har så svårt för att förstå det sättet att se på barn. Små spädbarn har inget annat sätt att kommunicera på än just skrik och gråt. Deras gråt betyder något. De vill säga något med sitt skrik. De försöker förmedla något till oss. Hur kan det då vara rätt att ignorera det?
I min värld och i mitt föräldraskap kan man inte ge för mycket kärlek och trygghet till sitt barn. Jag vill visa mitt barn att jag finns där för henne när hon behöver mig - om det är för att blåsa på ett ont knä, krama när mörkret på natten är läskigt, amma när närhetsbehovet är stort eller vad det än må vara. Vet hon att jag finns där för henne så tänker jag mig att hon inte behöver ropa "i onödan". Jag vet att hennes rop betyder något.
I de utdrag från boken som hittills släppts får jag bilden av en diktatorisk och känslokall mamma som vill ha fullständig kontroll och som sätter sina egna behov långt framför barnens. Anna Wahlgren svarar till Aftonbladet att hon inte tänker kommentera Felicia i offentligheten och att hon önskat att Felicia hållt diskussionen kring detta inom familjen istället. Ja, det tror jag det.
Själv tycker jag att det är på tiden att offentligheten får se en annan bild av Wahlgren och jag hoppas innerligt att man nu slutar kalla henne för expert på barnuppfostran.
En relation mellan mor och dotter är sällan svartvit eller ens enkel. Anna Wahlgren har aldrig utgett sig för att vara en perfekt mor. Tvärtom, Barnaboken och särskilt hennes memoarer (Mommo) ger en bild av en tidvis ganska trasig människa med ett otroligt tungt bagage som trots detta lyckas med det oerhörda att skriva en otroligt kärleksfull bok om barn - Barnaboken.
SvaraRaderaDu är inte ensam om att tro att SHN-kuren är en skrikmetod där barnens skrik ska ignoreras. Det är faktiskt helt tvärtom. Jag citerar Internationella Sova Hela Natten (s 36)
"För att förstå den stora skillnaden mellan skrikmetoden och Sova hela natten-kuren måste man förstå tesen om vargen. Man måste kunna leva sig in i barnets överlevnadsångest, den som varit ens egen en gång.
Till skillnad från skrikmetoden lägger Sova hela natten-kuren ansvaret på föräldrarna.
Det är de vuxna som ska hjälpa barnet i ro.
Det är de som ska jaga vargen – överlevnadsångesten – betryggande på flykt och låsa honom ute.
Det är de som ska garantera barnets överlevnad och mer därtill: ett gott liv, ett tryggt liv, med god sömn, fredad sömn, tillräcklig sömn - och en skön sömn, som lilla barnet snart formligen älskar att ta sig, trygg nog i sig själv att både våga och vilja sova så gott.
Principen för femminutersmetoden, som har sina rötter i 1940-talets USA, är att spädbarnen får skrika sig till sömns, medan föräldrarna tittar till dem var femte minut och talar om att de är där.
Metoden lägger ansvaret på barnen själva att efter förmåga lugna ner sig.
Den kräver starka nerver hos föräldrarna, som förväntas sätta sig över de beskyddarinstinkter som manar dem att störta sina nödställda små till undsättning.
Barnen somnar mycket riktigt förr eller senare, eftersom deras skrikande inte leder till något annat än uppgivenhet och utmattning, så skrikmetoden fungerar – förutsatt att föräldrarna är mäktiga att legitimera sin passivitet inför barnets mer eller mindre hysteriska förtvivlan.
Femminutersmetoden har sina betänkliga brister:
Det obesvarade skrikandet skapar oundvikligen övergivenhetskänslor. För ett litet barn som inte kan överleva på egen hand betyder det livsfara att bli övergiven.
Den sömn, som följer på uppgivenhet, förtvivlan och psykisk utmattning, blir sällan djupt vederkvickande. Det gäller oss alla.
De allra flesta små barn som ”botats” med skrikmetoden sover alldeles för lite. Föräldrarna måste matta ut dem redan i vaket tillstånd. Förståeligt nog vill alla helst slippa timmar av skrikande.
Den sömn, som barnen själva inte söker eller njuter, viker gärna för första bästa påfrestning som tandsprickning eller förkylning. Resultatet av Controlled Crying Method är därför sällan bestående. Feminutersmetoden får upprepas om och om igen.
Enligt Sova hela natten-kuren däremot får små barns frågor aldrig lämnas obesvarade. Deras oro för livhanken, fruktan för vargen, ängslan för sin obestridda hjälplöshet får aldrig förklinga ohörda.
För mig får inga små barn skrika alls.
Det gör de ändå, som bekant, men den mängd frågor de ställer första gången, första kvällen under Sova hela natten-kuren, ska ha ögonblickliga och i ordets rätta mening betryggande svar – även om detta första svar tar sina modiga 20-45 minuter att förmedla till små barn som aldrig sovit bra (eller sovit alls, höll jag på att säga).
Små barn får vara på dåligt humör, de får vara ilskna och reagera med mindre ädla eder - men i min värld får späda och små barn inte vara ledsna eller olyckliga.
Små barn får inte befara sig övergivna en sekund."
Om Anna Wahlgren nu ska dömas som barnuppfostransexpert sâ bör det vara efter de râd hon ger. Râd som alla är fria att ta till sig eller förkasta. Den smutskastning hon utsätts för i dessa dagar är totalt oacceptabel och du bidrar till den genom att publicera inlägg där du tyvärr upprepar felaktigheter.
Gör dig själv en tjänst och läs Barnaboken och Internationella Sova Hela Natten innan du dömer.