Att läka, och läka rätt

Jag fick ju även denna gång en ordentlig bristning. Dock ingen sfinkterruptur. Men eftersom saker och ting inte riktigt blivit rätt förra gången så passade ju kirurgen på att "fixa till" det när hon ändå sydde bristningen. Vet inte hur många stygn jag fick, men många var det, på alla håll och kanter.
Det är nu en månad sedan förlossningen och stygnen börjar lossna. Har dock fortfarande ont, framför allt på en punkt. Den gör ont mest hela tiden och spänner och drar när jag böjer mig ner eller ska sätta mig. Vet inte om det kanske är så det är under läkningen, eller om det är ytterligare något som gått snett?
Hur länge "ska" det göra ont egentligen?

Två veckor efter förlossningen upptäckte jag ju att de sytt för mycket, så jag fick en akuttid till läkare för att bokstavligt talat sprätta upp...
Och det vet ju alla som fött barn (och blivit sydda) att det är jättelockande att slänga sig upp i en gynstol ett par veckor efter förlossningen. Eller?! Och lägg där till att läkaren tar en sax och klipper. Behöver nog inte säga mer än så.

Nej, nu vill jag bara att min kropp får vara ifred och läka. Och att den läker rätt förstås. Orkar inte med mer strul på den fronten.

Igångsättningen, berättelse

Vi hade tid för bedömning och igångsättning fredagen den 2 december. Ringde in på morgonen och fick tid kl 10.00. Lämnade storasyster hemma med mormor och åkte nervösa iväg till BB Stockholm.
Efter viss väntan blev jag undersökt och läkaren konstaterade att jag var öppen 3 centimeter, men att det fortfarande var en del kvar av tappen. Jag blev lite besviken, och än värre blev det när hon sa att hon inte tyckte att det var ett bra läge att ta hål på hinnorna. Dessutom var det helt fullt på förlossningen. Vi fick välja om vi ville stanna kvar och vänta tills det fanns plats, eller komma tillbaka dagen efter med en garanterad plats och en garanterad igångsättning. Efter en kort fundering bestämde vi oss för att åka hem och vänta till lördagen.


Vi åkte in på lördagen kl 10.30. Blev undersökt av en läkare vid 14.30, som inte alls höll med tidigare läkare om att jag var öppen 3 cm. Han bedömde det till 1-1,5 cm och bakåtlutad tapp. Inte fullt så bra alltså.
Kl 15.00 lades en gel (minsta möjliga mängd, eftersom jag trots allt hade en del egna värkar). Strax därefter drog värkarna igång för fullt. Snabbt hade jag 5-6 värkar per 10 minuter - jag hann inte mer än komma ur den ena värken förrän nästa började. Fruktansvärt... Så höll det på fram till midnatt - utan att något särskilt hänt i kroppen. Öppen ca 2 cm, men tappen fortfarande svår att nå. Jag var helt slut!
Jag fick en spruta Bricanyl för att lugna ner värkarna, men det gav ingen effekt. Jag grät av både utmattning och smärta. Fick en till spruta och värkarna lugnade sig - till 4-5 värkar istället för 5-6...


Började med lustgasen (vet inte varför jag väntat så länge) och kunde med hjälp av den härda ut ett tag till. Vi trodde alla att det hände massor där inne eftersom värkarna var så kraftiga och intensiva. Kl 02.00 gjordes en koll och läget konstaterades oförändrat... Dessutom låg lillan högt upp och "guppade" vilket gjorde att de inte ville ta hinnorna. Jag kände mig smått förtvivlad. Var trött och hade väldigt ont. Varför hände inget?!

Vi bestämde att jag skulle få epidural och sedan lägga ett värkstimulerande dropp, för att få någon effekt av värkarna. Narkosläkaren kom vid 03 och det var en befrielse utan like. Jag såg på monitorerna  att värken kom, och kände den eftersom magen blev hård, men ingen smärta. Min man kunde sova en timme och jag låg och slumrade jag med.
Klockan 04 var nästa koll, bebis hade trängt ner lite mer och jag var öppen 3. BM tyckte att det var läge att ta hinnorna! Äntligen!!!

Jag låg och vilade en timme till efter det och kände att värkarna började "tränga neråt". Smärtan när bebis tar sig ner i kanalen går tydligen inte att bedöva bort ens med epidural. Efter den timmen försökte jag resa mig och stå lite och plötsligt tilltog värkarna i styrka väldigt! Det kändes verkligen att bebis åkte neråt för varje värk. Vid halv 6 började jag ta lustgasen igen, för jag tyckte att det började göra väldigt ont. 06 sa BM att hon bara skulle ut ett ärende sen skulle hon komma tillbaka och stanna hos oss. När hon gått fick jag en riktig "urkänsla" och riktigt brööölade. Förstod genast vad som var på G och sa till min man att han måste ropa in BM NUUUU!!
Hon kom in och jag satt på sängkanten. "Jag krystar nu!!!" (vet att jag tänkte att jag ju fortfarande hade trosorna på mig och undrade hur sjutton det skulle gå då!) Hon var lugn och sa att jag kunde trycka på försiktigt, och sen lägga mig ner.
Sen minns jag inte riktigt. Jag fick börja krysta på riktigt och tillsammans med en annan BM guidade hon mig. 4 krystvärkar senare såg jag min lilla flicka komma ut och jag fick upp henne på mitt bröst!!! Jag var fullständigt övertygad om att jag spruckit från svanskotan till naveln, det gjorde så otroligt ont. Men lyckan var total!!


För att göra en lång historia lite kortare  så kom en läkare in för att bedöma min bristning. Hon sa att jag tyvärr fått en sfinkterruptur igen, men att det bara verkade som att den var partiell den här gången.
Jag fick åka ner på operation, men var kvar på förlossningen i 3 timmar för att få vara med bebis och för att svullnaden skulle lägga sig (precis som vi önskat). Ner på operation och fick där veta att sfinktern hållt och att jag "bara" hade en djup vaginal bristning (som uppkommit eftersom hon kom ut med handen vid huvudet...). Och så hade kirurgen "passat på" att fixa till ett och annat som inte varit rätt från den förra operationen - vilket gjorde mig jätteglad!!


Fick ligga på uppvaket och dit kom min man och bebis, så vi var inte ifrån varandra så länge.



Från starten kl 15.00 tog det alltså 15 timmar. Det var segstartat, men gick med en väldig fart när hon väl kommit ner tillräckligt. I journalen står det att krystvärkarna började kl 06.05 och 06.14 är hon född (och då fick jag ändå flåsa mig igenom en krystvärk).
Med första dottern inleddes krystvärkarna 11.00 och hon föddes 11.08. Så det där med snabba krystningar verkar vara min grej...

En planerad igångsättning

Ja, nu närmar det sig med stormsteg.

På torsdag ska jag till barnmorskan på Barnmorskorna Västermalm för en första bedömning inför min planerade igångsättning nästa vecka. Förhoppningsvis har alla förvärkar gjort någon nytta! Nästa planerade besök är till förlossningsläkaren på BB Sthlms mottagning i Danderyd på tisdag. Om allt ser bra ut då så bokar vi tiden. Tiden då lillkick ska komma ut! Torsdagen den 1 december eller fredagen den 2:a. Jag kommer då att vara i v. 38+3/4.

Som jag längtar!

Anledningen till att jag får en planerad igångsättning, eller en induktion som det egentligen heter, är inte lätt att beskriva i några korta rader. Det finns många aspekter bakom och många oroliga veckor, månader och till och med år. Man kan säga att det hela började redan dagen efter min första dotters förlossning.

Min älskade dotter kom till världen en kall vinterdag i december 2008. På min födelsedag!
Många delar av förlossningen minns jag, men det finns också många minnesluckor där jag var alltför smärtpåverkad för att kunna ta till mig av vad som hände.

Här följer min berättelse.

Vaknar kl 03.30 av värk i nedre delen av magen. Undrar så klart genast om något är på gång!

Ligger vaken och undrar om det kommer något mer vilket det gör inom vad jag uppfattar som ca 10 minuter, sedan ytterligare en värk omkring 10 minuter efter det. Jag går upp och lägger mig i soffan, startar datorn och värktimer för att lättare hålla koll på tiderna. Det känns inte som förut och när jag efter en timme ser att värkarna kommer med 5-6 minuters mellanrum börjar jag så smått att förstå att något är på väg att hända. Håller det i sig en halvtimme till så väcker jag min man, bestämmer jag mig för.

Klockan slår 05.30 och värkarna fortsätter som förut. Har dessutom varit på toaletten 2 gånger under tiden jag varit uppe. Något håller på att hända!!

Väcker min man försiktigt, som frågar ”Ska vi åka in?” Jag berättar att det är jämna mellanrum mellan värkarna, ca 5-7 minuter, så det är inte läge riktigt ännu, men kanske vi kan packa klart väskan och på så vis vara redo när det händer. Även fast alla tecken visar att något ska hända, väntar jag hela tiden på att det ska avta. Inte ska väl vi få bebis? Nu? På min födelsedag?

Vi packar väskan och brer oss några smörgåsar som vi kryper upp i sängen och äter. Pratar lite om vad som komma skall och läser i ”Att föda” mellan värkarna som nu lugnat sig och endast kommer med 7-9 minuter emellan. Jag får några födelsedagspresenter som jag öppnar!

Jag hinner tro att det bara var falskt larm och att jag väckt honom i onödan. Vi sätter på Sagan om Ringen och lägger oss för att titta och fördriva tiden – vi har ju hört att latensfasen kan vara lång och utdragen. Knappt tio minuter hinner gå innan jag märker att värkarna åter tätnar och dessutom ökar i intensitet. Klockan är strax efter 07 och plötsligt kommer värkarna med bara 2-3 minuter emellan. Jag ber min man ringa in till BB och precis när barnmorskan vill prata med mig kommer en värk. När jag får prata med henne säger hon att hon hörde mig andas och att hon tyckte det lät jättebra. Hon frågar om vattnet eller slemproppen gått och hur jag mår. Frågar hur jag vill göra, om jag vill komma in eller vänta hemma. Jag som tycker att värkarna är ganska intensiva ber om att få komma in och vi är välkomna säger hon.

Vi tittar på varandra och jag tror att det är här någonstans som polletten trillar ner – vi ska ha barn!!

Packar förvirrat det sista, lite att tugga på (julkakorna) och dricka (julmust och loka), ner med kameran, laddare och så är det dags. På väg till bilen hinner jag få en värk så vi står på trottoaren och profylaxandas. In i bilen och iväg!

Vi kommer fram till BB Stockholm kl 08 och får vänta en stund eftersom rummet inte är klart. Min man hjälper mig genom värkarna som fortsätter vara intensiva och i mina ögon, täta. Så får vi komma in på rummet och barnmorskan Susanne och undersköterskan Siri tar emot oss. Susanne känner efter hur bebis ligger och sätter på en CTG-maskin för att se hur bebis mår och mäta värkarna. Vi blir sittande så i omkring 20 minuter innan Susanne kommer tillbaka för att göra en undersökning. Jag tar mig upp i sängen och hon kollar; öppen 3 cm. Jag vet inte om det är bra eller dåligt, det gör ju redan väldigt ont, men Susanne säger att det är snabbt jobbat med tanke på att jag då bara haft värkar i knappa 5 timmar. Vad vill du göra nu? Undrar hon och jag bestämmer mig för att ta ett bad.

Vi går till badrummet och jag sätter mig i sittbadkaret. Griper efter min man så fort en värk kommer. Klockan närmar sig 10 och plötsligt hör och känner jag hur något ”poffar” till inom mig och sekunden därefter går vattnet. Det kommer i två ”vågor” och jag blir genast vansinnigt illamående. Min man hinner precis ge mig en spypåse och jag hänger över badkarskanten och spyr… Han ringer på barnmorskan som då säger att jag nog inte ska ligga kvar i vattnet, utan istället duscha. Jag försöker så gott det går att ta mig upp och får på mig ett vitt ”sjukhus-linne”. Går sakta, sakta tillbaka till rummet och måste stanna på vägen för att andas mig igenom en värk. De är otroligt intensiva nu och kommer tätt.

Inne på rummet lägger jag mig i sängen och börjar med lustgasen. Tycker dock inte att den hjälper så min man skruvar upp den till max. Får ändå ingen större lindring av den och börjar istället känna en intensiv vilja att krysta. Det gör väldigt ont och jag har svårt att behålla lugnet. Min man ringer på barnmorskan som blir lite förvånad över mina krystreflexer. 

”Men oj, då kanske det redan är dags! Vi gör en undersökning så får vi se!”

Hon känner efter och säger att jodå, här har det hänt saker, men än är det inte riktigt dags. Öppen 6 cm och klockan är nu 10.45. Eftersom mina värkar är så otroligt intensiva och smärtsamma stannar Susanne kvar inne hos oss. Hon sätter sig framför mig och tittar mig i ögonen samtidigt som hon försöker lugna mig, då jag börjar känna en panikkänsla spridas i mig av den otroliga smärtan. Men jag lyssnar på henne och tar mig igenom ytterligare några värkar innan jag skriker att

”Jag måste få TRYCKA!!!” 

Vid det här laget har jag börjat skrika mig igenom värkarna, något annat är inte att tänka på. Jag skriker som jag aldrig gjort förr. Tror dock att lustgasmasken dämpar det hela lite… Ljudet alltså! Susanne säger att hon ska kolla igen för att se hur det är nu. Hinner knappt känna efter innan hon utbrister:

”Jag förstår att du vill trycka, den är halvvägs nere redan!!” 

Klockan är 11.00.

Sen går allt i en väldig fart. Hon larmar på fler personal, talar om för oss att när det nu går så fort så finns det risk att bebis är lite medtagen när den kommer ut och att då tar de med henne/honom till ett rum intill och min man får då följa med. Susanne säger att nu kan jag lägga ifrån mig lustgasen och istället trycka på när jag känner nästa värk. Hon sätter även en skalpelektrod på bebis för att hålla koll på pulsen. Undersköterskan kommer in och Susanne säger att här föds det barn! Sköterskan, precis som Susanne, blir lite paff, men finner sig snabbt i situationen. Min man hann se att bebis puls gick ner, ända ner till 85/min, men mina värkar kom tätt och jag tryckte för allt jag var värd – och skrek! Jag kände en brännande smärta och hann tänka att nu är hon snart ute. Susanne säger att nu kan hon se huvudet och frågar min man om han vill se. Något motvilligt tittar han…

I nästa krystvärk känner jag så hur något ”slinker” ur mig och jag ser den ljusblå lilla krabaten som ligger i Susannes hand. Snart hör jag bebis första ljud och kort därefter ser jag att det är en liten flicka vi fått! 

Vår dotter är född!!

4 535 gram tung och 53 centimeter lång, söndagen den 28 december kl 11.08 kom hon till oss. Den bästa födelsedagspresent jag någonsin kunnat få!

Ja, hon kom fort och hon var stor, även fast det var mitt första barn och hon kom på bf+2. Ungefär en halvtimme efter att hon var född rullades jag iväg på operation, jag hade fått en stor bristning. Det var en märklig känsla, att behöva lämna min man och dotter. Att plötsligt få ryggbedövning, även fast jag just klarat hela förlossningen utan. Att ligga på ett operationsbord när jag precis blivit mamma.

Jag hade fått en total sfinkterruptur grad III (kortfattat och med lekmannatermer kan det beskrivas som att spricka från A till Ö, från Ystad till Haparanda och med en ringmuskel som helt gått av).

Jag förstod inte riktigt då vad det innebar, men någonstans inom mig hade jag en känsla av att det här skulle följa mig. Länge.
Och oron för vad det här skulle innebära för mig vid en kommande förlossning har följt mig sedan dess och intensifierades naturligtvis när graviditetstestet visade positivt i mars i år. Skulle jag kunna föda vaginalt igen? Skulle jag få göra det?

Min skada är anledningen till att jag nu får en planerad igångsättning. Många som drabbats av samma skada väljer kejsarsnitt och även jag hade det valet. Men viljan att föda vaginalt igen är så stark att jag inte kunnat förlika mig med tanken på snitt. Efter många samtal med läkare, barnmorska och fantastiska medmänniskor på Familjeliv kom jag därför till slut fram till att en igångsättning är lösningen för mig.