Att bli tagen på allvar

Tänk att i 30 veckor gick jag och var orolig och rädd. Hur skulle det bli? Skulle jag kunna och våga föda vaginalt, eller skulle jag bli tvungen att möta min rädsla för snitt och inse att jag fött mitt första och sista barn (vaginalt)?

Jag tog tidigt upp min oro med barnmorskan, redan på inskrivningen någonstans omkring vecka 9. Redan vecka 11 träffade jag en förlossningsläkare och pratade om mina alternativ. Planerad igångsättning eller kejsarsnitt var hennes rekommendation.
Men någon fysisk undersökning gjordes inte och min oro fanns kvar.

Det här med att söka och läsa information själv (framför allt på nätet) är på gott och ont. Jag läste skräckhistorier om stora bristningar igen, om stomipåsar och analinkontinens. Jag blev livrädd. Jag vill inte vara strax över 30 år och inte kunna hålla tätt där bak. Vilken mardröm.
Jag läste forskningsstudier och tittade på powerpoint-presentationer om muskulaturen och fysiken i underlivet. Jag lärde mig om riskfaktorer och riskbedömning.
Men ingenstans blev jag klokare. För ingenstans kunde jag läsa hur det skulle bli, bara om risken eller sannolikheten.

Närmare vecka 35 fick jag träffa samma förlossningsläkare igen. Jag hade en drös med frågor och var i stort sett inställd på att det skulle bli snitt. Jag och min man satt i ett samtal med henne och gick igenom allt. Vi analyserade den gamla journalen, pratade om risker och möjliga följder.
Jag gick därifrån med en gedigen planering för en igångsättning, på mina premisser, med alla mina önskemål tillgodosedda.

Jag blev tagen på allvar. Mina känslor och rädslor blev tagna på allvar. Det målades inte upp någon rosaskimrande himmel med orealistiska förväntningar, men med tydliga riktlinjer för de eventualiteter som kan komma att dyka upp.

Jag har läkt bra efter min förra skada. Är idag så gott som fri från problem.
Ska jag verkligen riskera det?

Ja, för trots att jag gick sönder så brutalt förra gången, så var födseln av min dotter det mest magiska jag varit med om i mitt liv. Det var en fantastisk och underbar känsla. Jag vill uppleva den igen.