Vinn en tavla!

Vinn en fantastiskt fin tavla!

Promenad och efterlängtad litteratur!

Idag blev det en skön promenad längs alléerna på Karlavägen och Strandvägen. Skönt. Dryga 7 kilometer blev det innan jag kom hem!
Nöjd med distansen, men känner tyvärr av bäckenet alltför mycket nu, så jag tror att jag måste begränsa mig lite. Har fått tips om en kiropraktor och ska ringa honom vid tillfälle. Fick ju en låsning i ryggen/benet/bäckenet i slutet av graviditeten och det tycks inte heller ha gått tillbaka helt, utan smärtar och ilar då och då.



Fick leverans från Adlibris också. Lite ny litteratur att gotta mig i!
Jesper Juul är en riktig favorit och jag har hittills läst om hans syn på "barnuppfostran", men här är två böcker som handlar om familjen i stort och jag ser fram emot att läsa dem.

Jag brukar allt som oftast hålla med honom i det han skriver, det känns så självklart på något vis. Men det är sådant som är bra att påminna sig om, att få hjälp att sätta ord på det som händer i en själv och i barnet.



Men nu är det dags för soffläge framför Sveriges Mästerkock och hejja på kusinen Josefina Drake!

Ett stackars ap-barn

Ju mer jag läser, ju mer upprörd blir jag och desto mindre förståelse har jag för de som väljer att följa Anna Wahlgrens råd. Jag har all respekt för att vissa barn verkligen kan behöva hjälp med att hitta sömn och att kunna sova. Men vägen dit kan, helt uppenbart, skilja sig väldigt mycket.

Snubblade över detta inlägg från Anna Wahlgren själv i en krönika som hon döper:

Ett litet ap-barn får sova (månadens krönika augusti 2005)

"2.30 Gnällgråter, trött. Ramsar genast x4.

2.32 in (står), lägger ner, tystnar genast, gör en kort lätt solfjäder under ramsa + ut. Men nu kör vi igång liknande som förut, med lite hosta och protester som är trötta och gnälliga.

2.36 Ramsa x6. Det är INTE läge att gå in. Det här fixar han själv om han får chansen. Tystnar!

2.37 Bekräftelseramsa x4. Tar emot de två första och börjar sedan protestera, tycker synd om sig… Börjar hosta lite och småylar och försöker ta sats ordentligt men är för trött, det blir gnöl. Han får gnöla klart innan jag bekräftar igen.

2.41 Bekräftelseramsa x4 och han är tyst – tills jag är klar! Klent nytt varv. Får invänta nästa tystnad som varar längre än en halv sekund, ha! Men han skriker inte här utan gnäll-gnölar, inte argt utan väldigt – hm – självömkande, klagar fastän allt egentligen är ganska skönt! Det får han hålla på med tills han tröttnar.

2.46 Han får en gladare och mindre söt, hurtigare påminnelse x6 som säger att det INTE är särskilt synd om honom! Varpå han helt enligt skolboken försöker bli ARG (à la Missförstådd Man) men det är han för trött för. Försöker svära/klaga samtidigt. Be my guest. Olycklig är han inte.

2.50 Ylar och försöker ropa. Jag går nu till dörren efter att JAG fått nog och ger småarg ramsa, s k pangramsa x4, han halvtystnar och jag mjuknar som till bekräftelse på de sista 2, men då gapas det genast argt/trött. Sätter på musik och gör ljud.

2.55 Hurtig ramsa x4, han lyssnar men VILL inte lyssna, hostar och klagar, försöker tydligen kräkas eller låta så; VÄLDIGT synd om. Tycker inte jag. Och det är det han behöver förstå – att det är trevligare att ligga skönt och sova så gott. Ska kolla honom (gå in) nästa gång, men då blir det raskt, tyst och effektivt. Och då blev det tyst! (Typiskt.)

2.57 Bekräftelseramsa x4 – som han tar emot, helt tyst. Ska lägga rätt om 10 min.

3.05 Dit hann vi inte! Plötslig protest/fråga, ramsa x4 både hurtig, glad och bestämd. Han hojtar under den men tystnar efteråt… Smågnäller lite svagt nu.

3.06 Får en bekräftelse som han tar emot, helt tyst.

3.08 Ny sur fråga/protest. Nu får han vara i fred, han vet vad som gäller nu – att han INTE kommer upp och ingen kommer in (”på natten händer ingenting”). Åter väntar jag tills JAG fått nog, om han alltså envisas här.

Den här lille älsklingen är inte rädd och inte förtvivlad. Han är bara ”räddad” femtioelva gånger för mycket och tror att han inte KAN – någonting!

3.14 Får en ramsa i rätt likgiltig ton x4 medan jag är på väg till de andra 17 bebisarna, alltså inte i dörrspringan utan i förbifarten. Tystnar genast och är tyst hela ramsan, ungefär som om han tänkte: ”Jaja, bättre än inget.” Men nu är vi inte i underhållningsbranschen! Resten får han gnöla ur sig bäst han ids. Av och till försöker han ”prata” respektive är tyst respektive smågnölar, mycket svagt nu. Tystnar, han får ingen bekräftelse här, det fick han nyss. Väntar 10 min…

3.25 (Han har gjort ett par småljud under tiden.) Går in, med ett nytt litet lakan för säkerhets skull, men han verkar inte ha kräkts, alls. Sitter snällt upp! Och vinglar av trötthet. Lägger på lilla lakanet över huvudänden, stoppar om det lite, lägger honom ner, han tar tacksamt emot
täcket på, inget prat, inget buffande och ingen solfjäder, ut mjukt med ramsa x4, och han är tyst hela tiden och ligger fint kvar. Tror nog polletten trillat ner nu."

Hon menar att hon här lär barnet att lita till sig själv, att han inte behöver någon annans hjälp för att komma till ro. Ja, så kan man ju se det. Jag ser det dock som att barnet ger upp. Han märker att han inte får något gehör för sina känslor och sina rop. Han känner sig ensam och uppgiven. Det han förmodligen lärt sig är att ingen lyssnar på honom, att hans känslor inte är viktiga.

Tragiskt.

Det sägs ofta till AW's försvar att SHN (Sova Hela Natten) minsann inte är någon skrik-metod. Men vad är då ovanstående?? Ylar, ropar, gnöla, fråga, protest - vad är allt detta om inte andra benämningar för ett barns skrik?

Jag undrar hur de som tror på denna metod beter sig mot andra vuxna. Om deras partner låg i sängen och var ledsen (oavsett anledning), skulle de då dra på musiken på hög volym, börja dammsuga i rummet intill och sen vänta tills partnern lugnat ner sig innan man går in för att kolla läget?

Om inte, hur kan man då tycka att det är ett rimligt sätt att bemöta ett litet barn, yngre än ett år, som inte kan kommunicera på något annat sätt än genom skrik och joller?

Jag förstår inte.

Än märkligare är att medierna gett henne titeln expert på barnuppfostran. Hur är det möjligt??

Sköna söndag!

Började söndagen med skön sovmorgon, klev i den fantastiskt mjuka julklappsmorgonrocken från Lexington och åt frukost medan lilla F låg och charmade pappa.
Nu har E åkt med pappa till "garageaffären" (Ica Maxi Lindhagen), F sover gott i vagnen och jag har gjort mig en god "hemmalatte" i favvomuggen från New York.

Gårdagens promenad gick i ett snabbare tempo och med tyngre lass. Hade båda tjejerna med mig, så totalt drog jag runt på dryga 30 kg. Så även fast promenaden inte blev särskilt lång (3,8 km), så hann jag få igång lite puls i alla fall.

Plankan då... är det tanken som räknas?? Inte. Nej, ledsen. Åhh, jag måste verkligen skärpa till mig. HUR SVÅRT KAN DET VARA?!

Under dagen väntar jakt på vardagsrumsbord. Vi måste ha ett lite nättare och ljusare nu inför fotografering och visning. Vill ju ha det rätta bordet, men det är svårt att vara kräsen när budgeten är begränsad och tiden är knapp!
We'll see.

Provkaninen

En mycket anonym liten pumpflaska kom med posten igår.

Jag, JAG, har blivit utvald att vara med i en testpanel med 30 kvinnor som får prova på ett serum som ska jämna ut hudtonen i ansiktet. Kul, för jag anmäler mig med jämna mellanrum till tävlingar och testpaneler, men har hittills inte haft någon framgång. Förutom i höstas när vi var in på djuraffären i kvarteret och vår dotter fick vara med i en tävling och gissa hur många kattgodisar det låg i en burk. Hon vann! Och vi fick hämta ut priset - en kattburk och två olika sorters kattmat... Jippie. För vi har ju så många katter. För min man ääälskar ju katter. Eller. Nej, så var det ju inte nej.

Jag har en del pigmentsförändringar efter p-piller och graviditeter. Inget extremt, men ändå synligt i badrumsspegeln. Ska bli spännande att se om den här produkten har någon effekt. Jag får inte veta vad det är för märke eftersom det inte finns i Sverige än. I två månader ska jag smörja två gånger om dagen. Så, vi får väl se om det funkar!

Dag 1

Yes!
Plankan är gjord för idag - 3 raka på knä och 3 på vardera sida. Hej och hå!
Undrar just hur länge det dröjer innan man ser något sorts resultat. Otålig, nej, inte jag heller.

Kom igen, visst är ni fler bland läsarna som också försöker få någon ordning på magen?! Gör er till känna!

Äntligen fredag!

Jag vill bo i hus - NU!! 

Vill inte gå på dessa innerstadsgator med bilar och bussar och gud vet allt. Aaaahhh!

I morse fick jag hjärtat i halsgropen när jag gick med tjejerna till förskolan. F i vagnen och E gåendes bredvid. Närmar mig övergångsstället och ser en bil en bit bort. Tar ett steg ut för att markera att jag är på väg, men går sakta eftersom bilen inte tycks sakta ner. Jag söker ögonkontakt med föraren och när galningen är bara några meter ifrån oss (okej, säkert flera, men det känns nära när en bil kommer med fart!) gasar den idioten på, svänger över till fel sida gatan (vi går på hans sida) och kör över övergångsstället rakt framför oss!!!

Jag fick tvärstanna (kändes det som) och snabbt ta tag i E's hand (hon höll i vagnen). Jag blev så arg och rädd att jag bara skrek rakt ut - "Jävla idiot!!!". Vilket jag snabbt ångrade eftersom E är av släktet härmapa. Som tur var sa hon inget.

Hur sjutton tänker man som bilförare när man gör så?? I synnerhet när den som är på väg över gatan är en vuxen med barnvagn och litet barn bredvid. 

Nåja, kom i alla fall fram helskinnade till förskolan och det blev en bra lämning. Sen var det på med "Barnvagnsutmaningen" i telefonen och iväg på promenad! F sov gott och jag fick upp ett bra tempo- skönt.

Hamnade, som av en slump, på Västermalmsgallerian och bestämde mig för att försöka hitta några byxor. Är mer än lovligt trött på att traska omkring i mammabyxor nu så här snart två månader efter förlossningen.

Förra gången när jag försökte mig på den utmaningen fick jag en smärre ångestattack, men jag kände mig lite bättre rustad idag. Lyckades faktiskt med konststycket att få med mig inte mindre än TVÅ par byxor som satt klart godkänt. Låg midja är tydligen lösningen när magen hänger! Äntligen!

Gick dessutom in på en av mina favoritaffärer Små Grodorna på St Eriksgatan och hittade vinterkläder till båda tjejerna för nästa säsong till halva priset. Strålande! Gjorde likadant förra året, köpte ett Didriksson-set till E som har varit toppenbra i år. Så nu blev det en Didriksson-overall till E och en Lindeberg till F. Check!

Måste tyvärr erkänna att det inte blev någon Planka igår heller. Skäms lite. Hur sjutton ska jag få in magen om jag inte tränar?!

Min ursäkt är att det är väldigt svårt att göra plankan med en bebis som sitter fast vid brösten...

Eller, jag kanske kan lägga henne under mig, så kan hon äta samtidigt?!

Nej, det måste bli ändring. F är inne i någon sorts fas och är väldigt missnöjd med någon annan plats än vid mina bröst från ungefär kl 15 till 23-rycket. Men jag måste ändå försöka prioritera mig själv lite också. Det är ju inte så att plankan tar lång tid att göra, men jag tror att det skulle vara bra för mitt självförtroende, eller är det självkänslan (?), att göra det jag föresatt mig att göra.

Ja, ikväll ska jag göra det. Jag SKA. IKVÄLL. Rapport kommer imorgon.

Dagens promenad: 4,7 km.

En promenad, men ingen planka

Idag är E's förskola stängd för planering, så jag är hemma med båda tjejerna. Det blev en tur till Spårvägsmuseet på förmiddagen och tänkte att jag skulle ta en promenad hemåt med "Barnvagnsutmaningen".
5,3 kilometer blev det innan E frös och vi hoppade på bussen den sista biten. Alltid något!
Dessvärre gick promenaden förbi Chokladfabriken vid Tjärhovsplan... Och precis då blev E i akut behov av toalett. Så vad gör man inte. För att inte känna mig som en snyltgäst blev jag tvungen att köpa en liten påse chokladdragerade salta mandlar. Så gott!

Plankan har jag inte kommit till ännu, men än har jag några timmar kvar av dagen!
Min plan är att klara av tre gånger 30 sekunder "vanlig" planka och lika många på sidan. Det kan ju inte vara omöjligt, även för en degmage som jag.

Är det fler än jag som försöker få in magen efter nio månaders bebisbärande? Skriv gärna hur det går för dig!

Måste lära mig att planka!

Försökte mig på att göra plankan för första gången igår. Lite drygt sex veckor efter förlossningen. Gick ju sådär kan jag säga.
Hur kan något som ser så löjligt enkelt ut vara så förbannat svårt?! Kippade efter andan efter 15 sekunder! Jösses...
Insåg att det kommer krävas jobb för att det här ska bli bättre. Letade runt lite på nätet och hittade något om att man kan börja med en enklare variant (med knäna i) och när man klarar tre set om 30 sekunder utan problem så kan man gå vidare till den vanliga (med fötterna i). Ja, det är väl bara att erkänna min klenhet, ställa mig på knäna och uppmuntra mantrat "Bättre än inget."

Hittade en app igår också som jag tänker använda flitigt - Barnvagnsutmaningen. Vi är ett gäng mammor som laddat ner den och så kan vi lätt följa varandras promenader och tävla! Jag behöver den där lilla sporren, vill vara bäst, gå mest och längst! Annars sitter jag bara här som en säck potatis i soffan och degar.

Ja, nu kör vi!

Mamma Teranodon!

"Treåringar tror att alla andra vet det de själva vet. De utgår 

från att alla andra förstår vad han eller hon håller på med."

Så står det att läsa i en av artiklarna i Svenska dagbladets artikelserie om lekar på låtsas. Man hade lika gärna kunnat byta ut "treåringar" mot min äldsta dotters namn.

Det fascinerar mig att hon på bara några veckors tid blivit fullkomligt uppslukad av låtsaslekar av olika slag. Mest är det Dinosaurietågs-lekar som gäller. Det är Dino, Glittra, Liten och Dan för hela slanten! Råkar jag ropa på henne med hennes egna namn säger hon snabbt, och lite förnärmat, "Men jag är Mamma Teranodon!!".

I helgen var hennes morfar här och de lekte från morgon till kväll, med några få avbrott. Oftast uppkomna när morfar inte förstått leken.

Hon blir alldeles till sig när han inte förstår att jag inte är E's mamma, utan faktiskt Kenny Kentrosaurus, att lillasyster F i själva verket är Micke Microraptor och att när E lyfter foten mot en så har hon gått från att vara Mamma Teranodon till Konduktören och vill klippa ett hål i tågbiljetten med sin stora klo!

Hur kan han inte förstå det?!

Ibland när jag lagar mat eller sitter med lillasyster i famnen hör jag hur hon sitter på sitt rum och leker med sina bondgårdsdjur. Hon skapar långa dialoger dem emellan och ofta handlar det om saker jag vet att hon gjort själv tidigare på dagen, eller någon av våra resor vi gjort tillsammans. Jag förundras över hennes minne och detaljerna som jag själv inte ens lagt märke till.

Just nu är en tur med Dinosaurietåget ett måste innan vi kan gå iväg till förskolan på morgonen. I morse tog vi en tur till Velociraptor-dalen och hälsade på Victoria velociraptor!

Var var du?!

En stulen barbie-docka

Krönikören Marika Rasmusson på Helsingborgs dagblad skriver i en krönika att uppmärksamheten kring Anna Wahlström och hennes dotter Felicia Feldt är onödigt stor och ointressant för alla som inte haft AW som sin "guru". Hon frågar sig hur många som egentligen kan läsa och följa råden i Barnaboken nu.

Jag önskar att Marika hade rätt. Att föräldrar idag valde att läsa boken och förfasas över de metoder som där framhålls, eller rent av skratta åt hur lite man (läs Anna Wahlgren) visste förr om anknytning, barns stress och utvecklingspsykologi.
Tyvärr är dock sanningen en annan. På AW's egna forum på nätet finns många "anhängare" som än idag ser hennes metoder som de rätta. Och på många andra familjeforum diskuteras fram och tillbaka om både AW som person och metoderna.

Jag är tveksam till om Felicia Feldts bok kommer att läsas av särskilt många AW-anhängare. Min erfarenhet är att de i regel föredrar att slänga ett stort svart skynke över allt som kan tänkas vara kritik mot deras ledare.
Men nog är det väl inte mer än rättvist att Felicia får ge SIN bild av sin barndom, när Anna vikt ut både sig själv och sina barn i egna självbiografiska böcker, krönikor och Barnaboken. På Svenska dagbladets kultursida säger Felicia själv:

Den allra viktigast anledningen till att jag gav ut min bok är att det varit en sådan monolog i det offentliga rummet. Som ett av hennes barn har jag varit med i hennes böcker och blivit utlånad i hennes varumärkesbyggande.

Det är intressant att läsa bådas syn på samma händelser, att se hur de skiljer sig. Vilken historia som är den mest sanna kan inte vi veta. Men jag vet vilken jag tror mest på, vilken jag finner mest trovärdig.

Ett tydligt exempel är följande, Felicia har påkommits i en butik med att snatta en Barbie.

Ur Felicias bok:
"Mamma sitter mittemot mig. Röker cigarett efter cigarett. Tyst. Väntar. Tar en kaffe. Kommer tillbaka. Sitter. Går på toaletten. Kommer tillbaka. Sätter sig. Tittar på mig.
Äntligen börjar hon prata med mig.
- Du ska få betala de där dockorna själv. Du har etthundratjugofem kronor på din bankbok. Men du har stulit för tvåhundra. Hon suckar kort.
- Så jag får lägga ut resten.
- Tack, viskar jag.
- Vidare ska du få handla mat när det behövs och jag kräver exakt redovisning i form av kvitton.
- Ja, säger jag.
- Men allra först ska du få lägga ner alla dockorna i en plastpåse och slänga ner dem i sopnedkastet.
- Varför då? undrar jag.
- Du håller helt enkelt bara käften. Säger hon. Sedan tar hon en ny cigarett och fortsätter.
- Från och med idag gäller utegångsförbud i en månad, förutom när du går och handlar, förstås. Resten av veckan blir det rumsarrest. Det innebär att du får stanna inne på rummet från det att du kommer hem från skolan tills det är dags att sova. Naturligtvis äter du inte med oss andra, utan du får maten på rummet.
Nu är hon färdig. Alla straffen är uppräknade. Och nu går hon fram till mig och ger mig en örfil. Blodet börjar rinna ur näsan. Hon tar mig in i badrummet och torkar av. Hon torkar så hårt att det gör mer ont än själva örfilen.
Sen slänger jag alla dockorna."

Samma händelse i en krönika skriven av Anna:
" En av mina döttrar, sju år gammal, stal en Barbiedocka med kläder till. 

Expediten i leksaksaffären var djupt indignerad, när hon ringde mig. Maken till förslagenhet... För massor med pengar... Bara gick rakt ut... Jag blev inte särskilt lycklig, men försökte behärska mig och avbröt: ”Skicka hem henne efter pengar, så kommer hon tillbaka och betalar.”

Barnet kom. Jag såg på det hon tagit: en önskad docka, fina kläder till; jag hade inte haft råd att köpa henne det.

Vi gick till banken och länsade hennes bankbok. Hennes samlade förmögenhet uppgick till ungefär det belopp för vilket hon stulit. Hon gick tillbaka till affären och betalade. Sedan fick hon kasta alltsammans i sopnedkastet. Hon förlorade både dockan och kläderna OCH sina pengar, som hon sparat så länge. Men hon slapp stå inför expediten som en tjuv. Inför henne gjorde hon rätt för sig.

För mig var det inte roligt att bestraffa min dotter så. Det vann emellertid sitt syfte."

Och så talar Anna om vikten av att inte lägga skuld eller skam på barnet...

I rest my case.

Att läka, och läka rätt

Jag fick ju även denna gång en ordentlig bristning. Dock ingen sfinkterruptur. Men eftersom saker och ting inte riktigt blivit rätt förra gången så passade ju kirurgen på att "fixa till" det när hon ändå sydde bristningen. Vet inte hur många stygn jag fick, men många var det, på alla håll och kanter.
Det är nu en månad sedan förlossningen och stygnen börjar lossna. Har dock fortfarande ont, framför allt på en punkt. Den gör ont mest hela tiden och spänner och drar när jag böjer mig ner eller ska sätta mig. Vet inte om det kanske är så det är under läkningen, eller om det är ytterligare något som gått snett?
Hur länge "ska" det göra ont egentligen?

Två veckor efter förlossningen upptäckte jag ju att de sytt för mycket, så jag fick en akuttid till läkare för att bokstavligt talat sprätta upp...
Och det vet ju alla som fött barn (och blivit sydda) att det är jättelockande att slänga sig upp i en gynstol ett par veckor efter förlossningen. Eller?! Och lägg där till att läkaren tar en sax och klipper. Behöver nog inte säga mer än så.

Nej, nu vill jag bara att min kropp får vara ifred och läka. Och att den läker rätt förstås. Orkar inte med mer strul på den fronten.

En sovande natt, en vaken natt

Vår lilla F tycks inte vara ett fan av att följa mönster. Ena natten sover hon 5 timmar i sträck, äter och somnar nöjt om. Nästa vill hon visa sina vackra ögon och träna sin ljuva stämma i flera timmar. Och jag vet inte om det beror på något särskilt eller om det "bara är" så.
Nu på förmiddagen sover hon i alla fall sött i vagnen och jag skulle mer än gärna sluta mina ögon en stund också, men idag är storasyster E hemma från förskolan, så det blir inget av med det. Istället blir det pärlplattor, dinosaurietåg-memory och bilarpussel!

Anna Wahlgren, Felicia försvann

Ja, nu kommer boken som många väntat på - Felicia försvann, skriven av Felicia Feldt, dotter till den omtalade, självutnämnda barnuppfostransexperten Anna Wahlgren. Jag ser själv fram emot att läsa den och se vad en väl insatt i ämnet har att säga om Annas metoder.

Jag har sett filmer och inlägg av Anna Wahlgren där hon visar hur man "hjälper" barn, spädbarn, att sova och äta "rätt".
För mig framstår det dock som fullständigt hål i huvudet att låta ett barn ligga och skrika själv i sin säng, för att han/hon ska lära sig att trösta sig själv, för att vi som föräldrar inte ska bekräfta för barnet att det finns något att vara rädd för. Jag har så svårt för att förstå det sättet att se på barn. Små spädbarn har inget annat sätt att kommunicera på än just skrik och gråt. Deras gråt betyder något. De vill säga något med sitt skrik. De försöker förmedla något till oss. Hur kan det då vara rätt att ignorera det?

I min värld och i mitt föräldraskap kan man inte ge för mycket kärlek och trygghet till sitt barn. Jag vill visa mitt barn att jag finns där för henne när hon behöver mig - om det är för att blåsa på ett ont knä, krama när mörkret på natten är läskigt, amma när närhetsbehovet är stort eller vad det än må vara. Vet hon att jag finns där för henne så tänker jag mig att hon inte behöver ropa "i onödan". Jag vet att hennes rop betyder något.

I de utdrag från boken som hittills släppts får jag bilden av en diktatorisk och känslokall mamma som vill ha fullständig kontroll och som sätter sina egna behov långt framför barnens. Anna Wahlgren svarar till Aftonbladet att hon inte tänker kommentera Felicia i offentligheten och att hon önskat att Felicia hållt diskussionen kring detta inom familjen istället. Ja, det tror jag det.
Själv tycker jag att det är på tiden att offentligheten får se en annan bild av Wahlgren och jag hoppas innerligt att man nu slutar kalla henne för expert på barnuppfostran.

Bort med degmagen!

Vis av erfarenhet försöker jag den här gången att sätta mål som faktiskt är rimliga att leva upp till. De hittills oanvända träningskläderna (som jag fick i födelsedagspresent förr-förra året!) och löparskorna ska användas! Två ordentliga barnvagnspromenader i veckan och lite magträning (med hjälp av Olga Rönnberg) är mitt första mål.

Exakt en månad efter förlossningen har ju nu bara 4 av de 16 graviditetskilona kvar, vilket inte känns oöverkomligt på något vis. Svårare är det med formen på kroppen och då framför allt magen. Bulldeg känns fast och fin i jämförelse...

Igångsättningen, berättelse

Vi hade tid för bedömning och igångsättning fredagen den 2 december. Ringde in på morgonen och fick tid kl 10.00. Lämnade storasyster hemma med mormor och åkte nervösa iväg till BB Stockholm.
Efter viss väntan blev jag undersökt och läkaren konstaterade att jag var öppen 3 centimeter, men att det fortfarande var en del kvar av tappen. Jag blev lite besviken, och än värre blev det när hon sa att hon inte tyckte att det var ett bra läge att ta hål på hinnorna. Dessutom var det helt fullt på förlossningen. Vi fick välja om vi ville stanna kvar och vänta tills det fanns plats, eller komma tillbaka dagen efter med en garanterad plats och en garanterad igångsättning. Efter en kort fundering bestämde vi oss för att åka hem och vänta till lördagen.


Vi åkte in på lördagen kl 10.30. Blev undersökt av en läkare vid 14.30, som inte alls höll med tidigare läkare om att jag var öppen 3 cm. Han bedömde det till 1-1,5 cm och bakåtlutad tapp. Inte fullt så bra alltså.
Kl 15.00 lades en gel (minsta möjliga mängd, eftersom jag trots allt hade en del egna värkar). Strax därefter drog värkarna igång för fullt. Snabbt hade jag 5-6 värkar per 10 minuter - jag hann inte mer än komma ur den ena värken förrän nästa började. Fruktansvärt... Så höll det på fram till midnatt - utan att något särskilt hänt i kroppen. Öppen ca 2 cm, men tappen fortfarande svår att nå. Jag var helt slut!
Jag fick en spruta Bricanyl för att lugna ner värkarna, men det gav ingen effekt. Jag grät av både utmattning och smärta. Fick en till spruta och värkarna lugnade sig - till 4-5 värkar istället för 5-6...


Började med lustgasen (vet inte varför jag väntat så länge) och kunde med hjälp av den härda ut ett tag till. Vi trodde alla att det hände massor där inne eftersom värkarna var så kraftiga och intensiva. Kl 02.00 gjordes en koll och läget konstaterades oförändrat... Dessutom låg lillan högt upp och "guppade" vilket gjorde att de inte ville ta hinnorna. Jag kände mig smått förtvivlad. Var trött och hade väldigt ont. Varför hände inget?!

Vi bestämde att jag skulle få epidural och sedan lägga ett värkstimulerande dropp, för att få någon effekt av värkarna. Narkosläkaren kom vid 03 och det var en befrielse utan like. Jag såg på monitorerna  att värken kom, och kände den eftersom magen blev hård, men ingen smärta. Min man kunde sova en timme och jag låg och slumrade jag med.
Klockan 04 var nästa koll, bebis hade trängt ner lite mer och jag var öppen 3. BM tyckte att det var läge att ta hinnorna! Äntligen!!!

Jag låg och vilade en timme till efter det och kände att värkarna började "tränga neråt". Smärtan när bebis tar sig ner i kanalen går tydligen inte att bedöva bort ens med epidural. Efter den timmen försökte jag resa mig och stå lite och plötsligt tilltog värkarna i styrka väldigt! Det kändes verkligen att bebis åkte neråt för varje värk. Vid halv 6 började jag ta lustgasen igen, för jag tyckte att det började göra väldigt ont. 06 sa BM att hon bara skulle ut ett ärende sen skulle hon komma tillbaka och stanna hos oss. När hon gått fick jag en riktig "urkänsla" och riktigt brööölade. Förstod genast vad som var på G och sa till min man att han måste ropa in BM NUUUU!!
Hon kom in och jag satt på sängkanten. "Jag krystar nu!!!" (vet att jag tänkte att jag ju fortfarande hade trosorna på mig och undrade hur sjutton det skulle gå då!) Hon var lugn och sa att jag kunde trycka på försiktigt, och sen lägga mig ner.
Sen minns jag inte riktigt. Jag fick börja krysta på riktigt och tillsammans med en annan BM guidade hon mig. 4 krystvärkar senare såg jag min lilla flicka komma ut och jag fick upp henne på mitt bröst!!! Jag var fullständigt övertygad om att jag spruckit från svanskotan till naveln, det gjorde så otroligt ont. Men lyckan var total!!


För att göra en lång historia lite kortare  så kom en läkare in för att bedöma min bristning. Hon sa att jag tyvärr fått en sfinkterruptur igen, men att det bara verkade som att den var partiell den här gången.
Jag fick åka ner på operation, men var kvar på förlossningen i 3 timmar för att få vara med bebis och för att svullnaden skulle lägga sig (precis som vi önskat). Ner på operation och fick där veta att sfinktern hållt och att jag "bara" hade en djup vaginal bristning (som uppkommit eftersom hon kom ut med handen vid huvudet...). Och så hade kirurgen "passat på" att fixa till ett och annat som inte varit rätt från den förra operationen - vilket gjorde mig jätteglad!!


Fick ligga på uppvaket och dit kom min man och bebis, så vi var inte ifrån varandra så länge.



Från starten kl 15.00 tog det alltså 15 timmar. Det var segstartat, men gick med en väldig fart när hon väl kommit ner tillräckligt. I journalen står det att krystvärkarna började kl 06.05 och 06.14 är hon född (och då fick jag ändå flåsa mig igenom en krystvärk).
Med första dottern inleddes krystvärkarna 11.00 och hon föddes 11.08. Så det där med snabba krystningar verkar vara min grej...

D-droppar, hjälpämnen och magknip

BVC ger ut d-droppar gratis till alla barn i Sverige. De ska ha 5 droppar per dag och behövs eftersom vi lever i ett mörkt och relativt solfattigt land. De stärker benstommen och är viktiga för skelettets uppbyggnad. Men, ingen säger något om att dessa d-droppar som delas ut innehåller hjälpämnen (E320, Butylhydroxianisol, BHA) som inte helt sällan tycks ge barn magknip.




Vi slarvade lite i början med dessa droppar, som ska tas från det att barnet är en vecka gammalt. Men kom ihåg dem på julafton och gav henne 5 droppar, som man ska. Natten blev en mardröm. Hon som sovit så bra och vaknat för mat var 3:e timme, kunde nu inte somna alls. Hon grät och vred sig i magknip hela natten. Klockan 06.30 på juldagsmorgonen somnade hon till slut när jag gick ut med henne i vagnen.

Jag tänkte inte på sambandet då, men glömde återigen dropparna några dagar (de städades undan när vi röjde för lite besökare). Kom så ihåg det och gav henne. Den natten blev precis som julaftonsnatten. Lillan skrek och var ledsen hela natten.

Jag började googla lite och leta på forum. Hittade ganska snabbt många andra som upplevt samma sak i samband med att man börjat ge d-dropparna. Fann också att det finns alternativa droppar, som inte innehåller hjälpämnen (E-ämne).

Var till apoteket idag och köpte dem och hoppas att det gör skillnad. Sedan jag slutade med de vanliga dropparna har lillan sovit fantastiskt bra. I natt vaknade hon bara för mat en gång mellan kl 21-07.

Det förvånar mig att BVC inte nämnt något om att dropparna kan ge magknip. Det tycks ändå vara relativt vanligt (om man får tro vad man läser på forum på nätet). Och jag undrar varför man ger ut viktiga vitaminer med tillsatser när det finns utan!

Nytt år, nya utmaningar

Ja, det har blivit ett nytt år. 2012. Det har väl knappast gått förbi någon. Ett helt ledigt år ligger framför mig och jag har redan nu börjat fundera på projekt som jag hoppas kunna göra verklighet av! Jag har dock en historia av att ha svårt för att gå från tanke till handling, men kanske kan det nya året och en ny inställning göra skillnad?!

Jag hoppas att det nya året innebär nytt boende. 2012 ska bli året vi flyttar till hus - det bara måste bli så! Vi började ju leta 2010! Någon gång måste det bli vår tur.

Sedan jag skrev senast har vår familj också berikats med ytterligare en medlem. Den 4:e december kom hon till oss, älskade lillasyster! Alldeles ljuvlig förstås, och full av kärlek!
En berättelse om igångsättningen kommer inom kort.