Att bli tagen på allvar

Tänk att i 30 veckor gick jag och var orolig och rädd. Hur skulle det bli? Skulle jag kunna och våga föda vaginalt, eller skulle jag bli tvungen att möta min rädsla för snitt och inse att jag fött mitt första och sista barn (vaginalt)?

Jag tog tidigt upp min oro med barnmorskan, redan på inskrivningen någonstans omkring vecka 9. Redan vecka 11 träffade jag en förlossningsläkare och pratade om mina alternativ. Planerad igångsättning eller kejsarsnitt var hennes rekommendation.
Men någon fysisk undersökning gjordes inte och min oro fanns kvar.

Det här med att söka och läsa information själv (framför allt på nätet) är på gott och ont. Jag läste skräckhistorier om stora bristningar igen, om stomipåsar och analinkontinens. Jag blev livrädd. Jag vill inte vara strax över 30 år och inte kunna hålla tätt där bak. Vilken mardröm.
Jag läste forskningsstudier och tittade på powerpoint-presentationer om muskulaturen och fysiken i underlivet. Jag lärde mig om riskfaktorer och riskbedömning.
Men ingenstans blev jag klokare. För ingenstans kunde jag läsa hur det skulle bli, bara om risken eller sannolikheten.

Närmare vecka 35 fick jag träffa samma förlossningsläkare igen. Jag hade en drös med frågor och var i stort sett inställd på att det skulle bli snitt. Jag och min man satt i ett samtal med henne och gick igenom allt. Vi analyserade den gamla journalen, pratade om risker och möjliga följder.
Jag gick därifrån med en gedigen planering för en igångsättning, på mina premisser, med alla mina önskemål tillgodosedda.

Jag blev tagen på allvar. Mina känslor och rädslor blev tagna på allvar. Det målades inte upp någon rosaskimrande himmel med orealistiska förväntningar, men med tydliga riktlinjer för de eventualiteter som kan komma att dyka upp.

Jag har läkt bra efter min förra skada. Är idag så gott som fri från problem.
Ska jag verkligen riskera det?

Ja, för trots att jag gick sönder så brutalt förra gången, så var födseln av min dotter det mest magiska jag varit med om i mitt liv. Det var en fantastisk och underbar känsla. Jag vill uppleva den igen.

En planerad igångsättning

Ja, nu närmar det sig med stormsteg.

På torsdag ska jag till barnmorskan på Barnmorskorna Västermalm för en första bedömning inför min planerade igångsättning nästa vecka. Förhoppningsvis har alla förvärkar gjort någon nytta! Nästa planerade besök är till förlossningsläkaren på BB Sthlms mottagning i Danderyd på tisdag. Om allt ser bra ut då så bokar vi tiden. Tiden då lillkick ska komma ut! Torsdagen den 1 december eller fredagen den 2:a. Jag kommer då att vara i v. 38+3/4.

Som jag längtar!

Anledningen till att jag får en planerad igångsättning, eller en induktion som det egentligen heter, är inte lätt att beskriva i några korta rader. Det finns många aspekter bakom och många oroliga veckor, månader och till och med år. Man kan säga att det hela började redan dagen efter min första dotters förlossning.

Min älskade dotter kom till världen en kall vinterdag i december 2008. På min födelsedag!
Många delar av förlossningen minns jag, men det finns också många minnesluckor där jag var alltför smärtpåverkad för att kunna ta till mig av vad som hände.

Här följer min berättelse.

Vaknar kl 03.30 av värk i nedre delen av magen. Undrar så klart genast om något är på gång!

Ligger vaken och undrar om det kommer något mer vilket det gör inom vad jag uppfattar som ca 10 minuter, sedan ytterligare en värk omkring 10 minuter efter det. Jag går upp och lägger mig i soffan, startar datorn och värktimer för att lättare hålla koll på tiderna. Det känns inte som förut och när jag efter en timme ser att värkarna kommer med 5-6 minuters mellanrum börjar jag så smått att förstå att något är på väg att hända. Håller det i sig en halvtimme till så väcker jag min man, bestämmer jag mig för.

Klockan slår 05.30 och värkarna fortsätter som förut. Har dessutom varit på toaletten 2 gånger under tiden jag varit uppe. Något håller på att hända!!

Väcker min man försiktigt, som frågar ”Ska vi åka in?” Jag berättar att det är jämna mellanrum mellan värkarna, ca 5-7 minuter, så det är inte läge riktigt ännu, men kanske vi kan packa klart väskan och på så vis vara redo när det händer. Även fast alla tecken visar att något ska hända, väntar jag hela tiden på att det ska avta. Inte ska väl vi få bebis? Nu? På min födelsedag?

Vi packar väskan och brer oss några smörgåsar som vi kryper upp i sängen och äter. Pratar lite om vad som komma skall och läser i ”Att föda” mellan värkarna som nu lugnat sig och endast kommer med 7-9 minuter emellan. Jag får några födelsedagspresenter som jag öppnar!

Jag hinner tro att det bara var falskt larm och att jag väckt honom i onödan. Vi sätter på Sagan om Ringen och lägger oss för att titta och fördriva tiden – vi har ju hört att latensfasen kan vara lång och utdragen. Knappt tio minuter hinner gå innan jag märker att värkarna åter tätnar och dessutom ökar i intensitet. Klockan är strax efter 07 och plötsligt kommer värkarna med bara 2-3 minuter emellan. Jag ber min man ringa in till BB och precis när barnmorskan vill prata med mig kommer en värk. När jag får prata med henne säger hon att hon hörde mig andas och att hon tyckte det lät jättebra. Hon frågar om vattnet eller slemproppen gått och hur jag mår. Frågar hur jag vill göra, om jag vill komma in eller vänta hemma. Jag som tycker att värkarna är ganska intensiva ber om att få komma in och vi är välkomna säger hon.

Vi tittar på varandra och jag tror att det är här någonstans som polletten trillar ner – vi ska ha barn!!

Packar förvirrat det sista, lite att tugga på (julkakorna) och dricka (julmust och loka), ner med kameran, laddare och så är det dags. På väg till bilen hinner jag få en värk så vi står på trottoaren och profylaxandas. In i bilen och iväg!

Vi kommer fram till BB Stockholm kl 08 och får vänta en stund eftersom rummet inte är klart. Min man hjälper mig genom värkarna som fortsätter vara intensiva och i mina ögon, täta. Så får vi komma in på rummet och barnmorskan Susanne och undersköterskan Siri tar emot oss. Susanne känner efter hur bebis ligger och sätter på en CTG-maskin för att se hur bebis mår och mäta värkarna. Vi blir sittande så i omkring 20 minuter innan Susanne kommer tillbaka för att göra en undersökning. Jag tar mig upp i sängen och hon kollar; öppen 3 cm. Jag vet inte om det är bra eller dåligt, det gör ju redan väldigt ont, men Susanne säger att det är snabbt jobbat med tanke på att jag då bara haft värkar i knappa 5 timmar. Vad vill du göra nu? Undrar hon och jag bestämmer mig för att ta ett bad.

Vi går till badrummet och jag sätter mig i sittbadkaret. Griper efter min man så fort en värk kommer. Klockan närmar sig 10 och plötsligt hör och känner jag hur något ”poffar” till inom mig och sekunden därefter går vattnet. Det kommer i två ”vågor” och jag blir genast vansinnigt illamående. Min man hinner precis ge mig en spypåse och jag hänger över badkarskanten och spyr… Han ringer på barnmorskan som då säger att jag nog inte ska ligga kvar i vattnet, utan istället duscha. Jag försöker så gott det går att ta mig upp och får på mig ett vitt ”sjukhus-linne”. Går sakta, sakta tillbaka till rummet och måste stanna på vägen för att andas mig igenom en värk. De är otroligt intensiva nu och kommer tätt.

Inne på rummet lägger jag mig i sängen och börjar med lustgasen. Tycker dock inte att den hjälper så min man skruvar upp den till max. Får ändå ingen större lindring av den och börjar istället känna en intensiv vilja att krysta. Det gör väldigt ont och jag har svårt att behålla lugnet. Min man ringer på barnmorskan som blir lite förvånad över mina krystreflexer. 

”Men oj, då kanske det redan är dags! Vi gör en undersökning så får vi se!”

Hon känner efter och säger att jodå, här har det hänt saker, men än är det inte riktigt dags. Öppen 6 cm och klockan är nu 10.45. Eftersom mina värkar är så otroligt intensiva och smärtsamma stannar Susanne kvar inne hos oss. Hon sätter sig framför mig och tittar mig i ögonen samtidigt som hon försöker lugna mig, då jag börjar känna en panikkänsla spridas i mig av den otroliga smärtan. Men jag lyssnar på henne och tar mig igenom ytterligare några värkar innan jag skriker att

”Jag måste få TRYCKA!!!” 

Vid det här laget har jag börjat skrika mig igenom värkarna, något annat är inte att tänka på. Jag skriker som jag aldrig gjort förr. Tror dock att lustgasmasken dämpar det hela lite… Ljudet alltså! Susanne säger att hon ska kolla igen för att se hur det är nu. Hinner knappt känna efter innan hon utbrister:

”Jag förstår att du vill trycka, den är halvvägs nere redan!!” 

Klockan är 11.00.

Sen går allt i en väldig fart. Hon larmar på fler personal, talar om för oss att när det nu går så fort så finns det risk att bebis är lite medtagen när den kommer ut och att då tar de med henne/honom till ett rum intill och min man får då följa med. Susanne säger att nu kan jag lägga ifrån mig lustgasen och istället trycka på när jag känner nästa värk. Hon sätter även en skalpelektrod på bebis för att hålla koll på pulsen. Undersköterskan kommer in och Susanne säger att här föds det barn! Sköterskan, precis som Susanne, blir lite paff, men finner sig snabbt i situationen. Min man hann se att bebis puls gick ner, ända ner till 85/min, men mina värkar kom tätt och jag tryckte för allt jag var värd – och skrek! Jag kände en brännande smärta och hann tänka att nu är hon snart ute. Susanne säger att nu kan hon se huvudet och frågar min man om han vill se. Något motvilligt tittar han…

I nästa krystvärk känner jag så hur något ”slinker” ur mig och jag ser den ljusblå lilla krabaten som ligger i Susannes hand. Snart hör jag bebis första ljud och kort därefter ser jag att det är en liten flicka vi fått! 

Vår dotter är född!!

4 535 gram tung och 53 centimeter lång, söndagen den 28 december kl 11.08 kom hon till oss. Den bästa födelsedagspresent jag någonsin kunnat få!

Ja, hon kom fort och hon var stor, även fast det var mitt första barn och hon kom på bf+2. Ungefär en halvtimme efter att hon var född rullades jag iväg på operation, jag hade fått en stor bristning. Det var en märklig känsla, att behöva lämna min man och dotter. Att plötsligt få ryggbedövning, även fast jag just klarat hela förlossningen utan. Att ligga på ett operationsbord när jag precis blivit mamma.

Jag hade fått en total sfinkterruptur grad III (kortfattat och med lekmannatermer kan det beskrivas som att spricka från A till Ö, från Ystad till Haparanda och med en ringmuskel som helt gått av).

Jag förstod inte riktigt då vad det innebar, men någonstans inom mig hade jag en känsla av att det här skulle följa mig. Länge.
Och oron för vad det här skulle innebära för mig vid en kommande förlossning har följt mig sedan dess och intensifierades naturligtvis när graviditetstestet visade positivt i mars i år. Skulle jag kunna föda vaginalt igen? Skulle jag få göra det?

Min skada är anledningen till att jag nu får en planerad igångsättning. Många som drabbats av samma skada väljer kejsarsnitt och även jag hade det valet. Men viljan att föda vaginalt igen är så stark att jag inte kunnat förlika mig med tanken på snitt. Efter många samtal med läkare, barnmorska och fantastiska medmänniskor på Familjeliv kom jag därför till slut fram till att en igångsättning är lösningen för mig.

Glass i stora lass

 Igår var det invigning av glassmaskinen från OBH Nordica. Vanilj med krossad choklad blev receptet.

Det blev en krämig, god konsistens, men receptet behöver nog modifieras lite innan det kan klassas som perfekt!

Jag gillar konceptet att man bara blandar smeten, häller i den redan frusna skålen och sen låter den stå i 5-15 minuter innan det är färdigt att serveras. Det behövs alltså ingen större förberedelse (annat än att man alltid bör ha minst en av de medföljande två skålarna i frysen), utan man kan bli spontansugen på glass och fixa det på nolltid!

Dock undrade vi lite om vi gjort rätt. När vi först satt på locket och startat den så "vobblade" hela locket och det kändes som att det blev en glipa mellan lock och skål. Vi hade inte för mycket i, utan helt enligt receptet. Kanske ska det vara så för att ge utrymme för glassen att hårdna - jag vet inte. Får se hur det blir nästa gång.

Kul i alla fall att kunna experimentera lite med egna smaker!

I det stora hela får den gott betyg för sin enkelhet, men jag får återkomma med ett mer välgrundat betyg efter några användningar.

Anna Wahlgren...

Äntligen kommer en "röst inifrån". Anna Wahlgrens egen dotter har skrivit boken Felicia försvann.

Jag är inte helt påläst på alla Annas "fantastiska metoder", men det lilla jag sett, läst och hört räcker alldeles väl. I mina ögon är det en uppfostran som bygger på att få barnet att passa in och inte störa.
Det ska bli mycket intressant att se hur diskussionen blir kring denna bok när den kommer ut och jag ska själv läsa den. Låt oss hoppas att Annas metoder äntligen visas från sin rätta sida och att människor och föräldrar runt om ser vad dessa gör mot barnen.

3 av 6

Har kommit halvvägs på virkprojektet som är tänkt att bli ett överkast till E. Känner mig rätt nöjd faktiskt!

Ser fram emot när alla sex rutor är klara och jag kan sy ihop dem. Funderar på att fodra det också. 

Har du något tips på hur så får du gärna lämna en kommentar!

Solenergi

Idag fylldes jag av energi av solens härliga ljus!

Morgonen började med utvecklingssamtal för E. Det var ett bra samtal och kul att höra om hur hennes dagar ser ut. Väl hemma igen blev det pysselstund. E är hemma idag också. Egentligen skulle hon kunna gå till förskolan, men det kändes bättre att ta en extra dag hemma så att hon blir riktigt frisk.

Vi pysslade och mös under förmiddagen och för att få komma ut en stund (E är riktigt hemmakär) lockade jag med lunch på restaurang och biblioteksbesök! Genast nappade hon. :-)

Vi satt en lång stund på bibliotekets barnavdelning och läste bok efter bok. På väg hem somnade hon, så nu har jag en liten stund för mig själv.

Bebis har varit lite lugnare idag, kanske för att jag varit mer på språng. Det är onekligen skönt att vara ute och få frisk luft och röra på sig. Men. Tyvärr får jag ju så himla ont och idag var inget undantag. Misstänker att det blir soffläge resten av dagen. Jag hoppas verkligen att jag har samma tur den här gången som när jag väntade E - att foglossningen är som bortblåst redan dagen efter förlossningen. I så fall är det inte så långt kvar att härda ut. Två veckor idag!! Fantastiskt!

Har kommit en bit på mitt virkprojekt också. Snart halvvägs! Bildbevis kommer ikväll.

Sjukstugan fortsätter

Ja, igår trodde jag för ett ögonblick att E var frisk igen, men icke. Jag hann ringa förskolan på eftermiddagen och säga att hon skulle komma idag, sen dröjde det 45 minuter så låg hon däckad i 40 graders feber. Så det på vårdguidens inrådan drog vi iväg till närakuten. Därifrån gick vi med recept på antibiotika och örondroppar.

Idag är hon pigg igen, ingen feber och inget ont i örat. Det går upp och det går ner...

Måndagstankar

Så här knappa tre veckor innan bebis kommer till oss börjar tankarna kring att bli en tvåbarnsmor att intensifieras.
I morse fick jag åka iväg med vår dotter till närakuten då hon hade stora, kliande, varma utslag som successivt blivit värre under helgen. Fick ingen direkt klarhet i vad det var och när vi kom hem fick hon hög feber. Funderade på hur jag skulle ha gjort om bebis varit här.

Att få från inget till ett barn är ju onekligen en stor omställning, men min känsla är att det kommer bli större att gå från ett till två barn. Hur ska jag räcka till?! Gör man någonsin det?

Visst längtar jag galet efter det lilla livet som ligger i min mage och sparkar. Ibland kan jag dock inte låta bli att tänka att vi har det väldigt bra som det är nu. Där vi kan ge allt vi har till vår dotter. Men. Samtidigt inser jag att det blir en bra förändring för henne också.

Just idag är jag dock glad att bebis är på insidan. Lilla sjuklingen här ute vill ha mig nära och stilla. Är glad att jag kan ge henne det.

Äntligen leverans!

Idag kom äntligen de beställda kläderna från Me&I!
Det var ingen stor beställning, men jag hade ändå längtat efter den.

 

Tröjan är till storasyster (som blev väldigt glad), strlk 104 och den härliga byxan är till bebis, strlk 50/56.

Nytt projekt

Idag blev det en tur till Ljungqvist Garn vid Odenplan för att köpa lite garn till mitt nya projekt. Tanken är att det ska bli ett överkast till vår dotter.
Garn: ROMA (50% bomull, 50% acryl)
Virknål: 4
Mönster: utgår från Virkade DROPS filtar men justerar lite efter eget tycke.

Vinn en tavla!

Ta chansen att vinna en valfri tavla från www.barntavlor.se!

En måndagsmorgon

Börjar måndagen med en latte från Rostat. Filmen från Lovefilm.se får vänta till kvällen! (vill du också få gratis film och spel? Skicka ett meddelande så får du en erbjudandekod!)

Bugaboo Donkey

Den ultimata syskonvagnen - eller?!

Ja, för mig har det hela tiden känts så, även fast lillasyster fortfarande ligger i magen och vagnen ännu bara använts i monoläge.

När jag började fundera på syskonvagn fanns det några saker som var viktiga för mig.

• Jag vill kunna ha barnen mot mig
• Den måste gå in i vår hiss
• Så smidig som möjligt för ett barn (då jag främst kommer använda den som singelvagn)

Med dessa kriterier gav jag mig ut på jakt. Väldigt snart hade utbudet begränsats väldigt mycket. Valet stod mellan Bugaboo Donkey, Icandy (peach eller pear) eller Baby jogger city select. Men, i både Icandy och Baby jogger sitter barnen "på rad" och ett av barnen kommer alltid sitta lite i skymundan. Dessutom läste jag mig snabbt till att dessa vagnar blir väldigt tungmanövrerade när det äldre barnet sitter fram, eftersom tyngdfördelningen då blir väldigt konstig i vagnen.
Dessutom var båda de vagnarna för långa för att rymmas i vår minimala hiss.

Så. Valet föll alltså på Donkeyn.
En vagn som i singelläge endast är 60 cm bred (som vilken annan singelvagn som helst) och i duoläge 74  cm. En av de smalaste syskonvagnarna på marknaden. Jag kan köra den som syskonvagn till förskolan och gå därifrån med en singelvagn.
Grymt!
Jag hoppas att jag kommer vara lika nöjd om några veckor när jag äntligen fått provköra den i duoläget!

Fix till lillkick

En bra sysselsättning när man lider av bäckensmärtor är att sy eller virka!

En vändbar sittdyna till Donkeyn. Insåg
dock för sent att tyget var lite för glatt.

Här med den gröna sidan upp. Behöver justera
mönstret till nästa gång och välja ett bättre
tyg.

Första suffletten sydd. Älskar tyget. Även det här mönstret
behöver vissa justeringar, men är ändå rätt nöjd. Har tyg till
en sufflett till, så att även lillasyster kan få en likadan.

Hittade ett underbart brunt tyg med
rosa och gröna prickar bland stuvbitarna
på Ohlssons tyger på Sveavägen.
Det fick bli en amningskudde...

... ett spjälskydd och ett örngott!

Kom mig även för att virka en filt till lillkickan. Virka har jag
inte gjort på 20 år och med tanke på det är jag nöjd med
resultatet.

Vagnkärlek...

Det finns de som är värre. Ja, så är det helt klart. Även fast min man förmodligen tror att jag är den värsta av de värsta. Han skulle bara veta!

Men. Så är det. Att jag älskar barnvagnar. Jag älskar nya barnvagnar. Med finesser. Som har det där lilla extra, inte alltid så nödvändiga, men som är kul att ha. Lite som en bil - vi behöver den för att ta oss fram, och till det funkar ju vilken bil som helst. Men så vill vi ju också ha den där körglädjen och komforten. Det där som gör att det är roligt att åka!

Så när jag såg Bugaboos nya syskonvagn, Bugaboo Donkey, växte ha-begäret och jag bara måste ha. Sagt och gjort. En USA-resa senare var den min!

Nu när lillasysters ankomst närmar sig har jag köpt till en extra ram och vagnen är redo att rulla ut med båda tjejerna!

Buzzador

Jag är en buzzador!

För dig betyder det att du genom mig kan få roliga, prisvärda, spännande erbjudanden!

Just nu testar jag www.lovefilm.se. Där får man för en fast summa varje månad obegränsat med film, och spel om man vill!

Hör av dig till mig om du också vill prova - du får två månader helt gratis!

Måste ju börja...

... någonstans.
Jag är en sådan där människa som vanligen vill ha alla steg klara för mig, veta precis hur allt ska vara och fungera och gärna ha en utstakad utvecklingsplan innan jag ens börjar. Men igår sa min man - bara gör det! Bara börja!

Ja, han har rätt. Om jag aldrig börjar så kommer jag aldrig någonstans. Logiskt.

Det får växa fram helt enkelt och visa sig på vägen vad det blir och vart det är på väg.

Så. Det första oskrivna bladet är skrivet!