Ett halvårs vånda, oro och stress lämnade igår min kropp när vi satt hos mäklaren och skrev på köpeavtalet. Så löjligt skönt det kändes. Ingen mer styling, inget mer gömma saker under soffan, ha garderoben i bilen och micron i källaren. Äntligen. På riktigt.
Redan vintern för ett år sedan lät vi bli att planera sommarsemestern, eftersom vi trodde och hoppades att vi skulle bo i hus lagom till sommaren. Tji fick vi. Inget hus blev det. I höstas bestämde vi oss för att sälja först och köpa sen, men då kom inte rätta köparen. Vi försökte en gång till, men fick bara ett bud långt under vad vi ville sälja för.
Och så nu. Ny mäklare. En ny familjemedlem i vårt hem. Lite mer stressande. Lite mindre kontrollerat. Visning i söndags och på måndag morgon kom första budet på vårt acceptpris. Fram till lunch var det lugnt, sen rasslade det till. Två budgivare som båda ville skriva kontrakt samma dag gjorde att buden smattrade in och kl 15.30 skrev vi kontrakt på ett belopp vi inte ens vågat ha med i kalkylen!
SÅ SJUKT SKÖNT!!
Nu börjar alltså husjakten på allvar. Tyvärr förlorade vi en budgivning förra veckan. Vi vågade inte gå högre eftersom vi inte visste vad vi skulle få för lägenheten. Så här i efterhand vet vi att vi hade kunnat vinna. Men, vi tog det säkra före det osäkra och ville inte riskera något dumt.
Det var ett bra hus, ett riktigt bra hus. Så nu känns det svårt att hitta något annat lika bra. Men det får se till att lösa sig. Vi har tre månader tills vi måste lämna lägenheten.
 |
| Kanske blir det något sådant här?! (Bloody Bay, Tobago, december 2009) |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar